LA MANIFESTO DE
ESPERANTUJANISMO
"Vi eble nomas min revanto, sed mi ne estas la nura. Mi esperas ke vi iam aliĝos, kaj la mondo estos kiel unu."
John Lennon
I — La Esperantaj Ideologioj
En Esperantujo ekzistas tri ĉefaj ideologioj:
- Finvenkismo — l’ ideo, ke ni devas konvinki al ĉiuj homoj lerni Esperanton, kaj konvinki la registarojn, ke ili devas adopti Esperanton kiel la duan lingvon, por ke la mondo pliboniĝu per Esperanto.
- Raŭmismo — konsideras la lingvon de Esperantujo sian propran minoritatan lingvon, kaj oni do agu por protekti ĝin kiel minoritatan lingvon.
- Sennaciismo — la plej malgranda ideologio el la tri. L’ ideo ke laboristoj devas agi por fari Esperanton l’ komunuma lingvo de la tutmonda laboristaro, por krei tutmondan registaron. Por tiu celo ĝi tute malakceptas naciismon.
Esperantujanismo (esperant-uj-an-ismo) estas sintezo de tiuj ĉi tri ideologioj.
Esperantujanismo strebas instigi al aliuloj lerni Esperanton por ke ili fariĝu anoj de Esperantujo, kaj tiel pligrandigi nian komunumon. Male de finvenkismo, ni ne volas, ke ĉiuj homoj lernu Esperanton (ĉu vi volas, ke iu fihomo disvastigu sian malamon per Esperanto?), sed nur la bonuloj de la mondo, kiuj jam havas naturan emon aniĝi en Esperantujo, se nur ili scius pri ĝi.
Ni konsideras raŭmismon sencela, sed ni konsentas pri la graveco protekti l’ Esperantan kulturon.
Fine, sennaciismo havas bonajn kritikojn kontraŭ naciismo, kaj ni samopinias pri la avantaĝoj de unulingva mondo, sed ties unuflanka vidpunkto pri la laboristaro estas lima.
Ni strebas fari Esperantujon mem tiel interesa kaj bonveniga loko, ke aliuloj memvole ekvolu aniĝi. La celo estas ke Esperantujo mem pli kaj pli grandiĝu ĝis kiam ĝi estas tiel granda forto en la mondo, ke ni povas influi la evoluon de la mondo. Ke plibonigu la mondon per ni mem fariĝu la mondo.
Ni volas emfazi, ke esperantujanismo ne estas granda devio de la jam konataj vojoj, sed nur nova pado al similaj celoj. Ni ne konsideras aliajn esperantistojn malamikoj, kaj ni ne diras al aliaj, ke ili «haltigu ĉion kaj agu alimaniere!». Se vi samopinias kun ni kaj volas aniĝi, vi estas tre bonvena! Se vi ne, ni ankoraŭ konsideras vin amiko kaj potenciala kunlaboranto. Nur tiu, kiu volas aniĝi, ni volas kiel ano.
II — Nacio, Nacioŝtato kaj Unumondismo
Identeco, ĉu science priskribebla aŭ ne, estas grava por ni homoj, ĉar ĝi helpas al ni kompreni, kiu estas «amiko», kaj kiu ne. Estas la forto, kiu faras vian nekonatan najbaron malfremdulo. Kvankam ni ne povas akurate priskribi tiun forton, ĝia ekzisto estas vera, kaj per ĝi oni ankaŭ povas naski konfliktojn, kiuj ne ekzistus sen certaj identecoj.
Unu el la plej grandaj kaj plej potencaj identecoj, estas naciismo. Ĝi estas la plej granda kialo por multaj sangaj konfliktoj.
Nacio estas kolektiva sento de identeco, bazita de ekz. historio, religio, kulturo, lingvo kaj/aŭ teritorio. Nacioŝtato estas l’ ideo, ke ŝtata teritorio estu bazita de nacio. Por kelknombraj ŝtatoj tio taŭgas, sed multaj landoj estas tro naciodiversaj kaj/aŭ teritorie tro disvastiĝaj por esti veraj nacioŝtatoj. Tia ŝtato estas aŭ tro malgranda por esti sendependa de la altrudoj de pli potencaj ŝtatoj, aŭ havas pli ol unu nacion (aŭ etnon) inter sia landlimo. Plie, la koncepto de nacio, pro ties bezono krei limojn inter «ĉi-tie» kaj «eksterlandoj», emas dividi homojn inter «mi» kaj «vi», bazite de malsamecoj, kiuj plej ofte ne gravas, sed iĝas gravaj en la mensoj de nacianoj.
Tial, nacioŝtato estas malebla koncepto en la plej multaj partoj de la mondo, kaj nur per malhonesto pri tiuj gravaj problemoj povas naciistoj daŭre laŭdi naciismon.
Pro la supraj kialoj, organizi sin socie kaj kulture laŭ nacio povas funkcii glate, sed ne teritorie, ekonomie aŭ politike. Por tiuj celoj, aliaj organizoformoj estas bezonataj.
Ni esperantujanistoj volas unumondismon (ke la mondo estu unuigita per la ideo de komuna homaro). Sed ne unumondismon kiel «malbuntan maoisman jakon.» Ni volas unumondismon en kiu, ĉiuj diversaj kulturaj kaj naciaj trezoroj estu karaj, buntaj kaj ĝuataj, kaj nur estu for la partoj, kiuj igas al ni rigardi unu l’ alian malkiel parton de la sama homaro. Organize, tia mondo kompreneble ne estu dividita laŭ nacioŝtatoj, sed laŭ organizformoj, kiuj lasas nin kunlabori plej harmonie. En tia mondo, oni probable ne loĝas sub nur unu organizoformo, kiel en la nunaj ŝtatoj, sed sub pluraj (unu por ekonomio, unu por kulturo, unu por lingvopolitiko, ktp.), kiuj eble kongruas kun unu l’ alia, sed ankaŭ eble ne, kaj ili povas havi malsamajn grandecojn. Kiel ili funkcios estu laŭ la voloj kaj bezonoj de l’ homoj, kiuj loĝos sub tiuj organizoformoj. Ni ne postulas, ke ĉiu loĝu sub la sama sistemo. Estas multaj manieroj por erari, sed ankaŭ estas multaj manieroj por fari ĝuste. Ni subtenu ĉiun organizan alternativon, kiu kongruas al nia ĝenerala celo de unuiĝo, ĉar ni ĉiuj havas proprajn ideojn pri solvoj por niaj ĉiutagaj problemoj.
Ni devas forigi l’ ideon de nacioŝtato, sed ne de nacioj. Ni estas unu homaro, sed ni ankaŭ estas infanoj de niaj landoj. Ni rigardu niajn kulturojn kiel nur lokajn variojn de la sama ronda mondo, niajn lingvojn kiel nur dialektojn de jam delonge forgesita pralingvo, kaj la malsimilajn homojn tra la mondo kiel membrojn de la sama granda familio.
III — La Vojo al Unuolingviĝo kaj Esperanto
Je la komenco de la 21a jarcento, 50% de la vivantaj lingvoj en la mondo havis malpli ol 100 denaskajn parolantoj (malpli ol eĉ Esperanto). Lingvistoj taksas, ke 90% de la nunaj vivantaj lingvoj estos ekstermiĝaj je la fino de la 21a jarcento. La forto, kiu pli kaj pli pelas tiun evoluon, estas la bezono de interkulturaj kaj ekonomiaj konektiĝoj. En la batalo inter la lingvoj, la lingvo, kiu havas pli grandan influon super kulturaj kaj ekonomiaj aferoj, forpuŝas la aliajn. Foje rapide, foje malrapide, sed ĉiam la rezulto estas la sama. Tiu ĉi evoluo estas malkontestebla, kaj, pli grave, malhaltigebla.
Multaj lingvistoj tamen imagas, ke post l’ ekstermiĝo de ĉiuj pli malgrandaj lingvoj, la mondo stabiliĝos kaj dividiĝos en kelkajn lingvajn grupojn de la venkintoj, kaj, supozeble, post tiam ili vivos apude kun unu l’ alia, kvazaŭ la tempo haltis.
Ĉu jes?
Ni opinias alie. Plej probable, en tiu tempo la mondo iom stabiliĝos, jes, sed la batalo por lingva dominado ne haltiĝos. La bezono por komuniki kaj intertrakti en tiu mondo estos eĉ pli grava, ne malpli, ol nun. En tiu mondo, estos la lingvo, kiu havas pli kulturan kaj ekonomian influon super l’ aliaj, kiu senĉese grandiĝos. Iom post iom, la volo por protekti sian lingvon malfortiĝas pro tiu realo, kaj fine la parolantoj ne plu sentos sian lingvon sufiĉe konservinda por pene protekti ĝin, eĉ post pluraj jarcentoj de fiera amo de sia lingvo. Tiam, la morto de la lingvo estas nur tempa problemo, kaj ne multe da parolantoj funebros ties morton. La nunaj grandaj lingvoj, kiujn oni facile kaj vane imagas esti ekzistantaj por ĉiam, spertos la saman sufokitan morton, kiun multaj mortantaj lingvoj spertas ĝuste nun, eble eĉ inter la sekvontaj 500 jaroj (mallonga tempo en l’ historio de la homaro).
Je la fino, nur unu lingvo venkos, kaj la mondo fariĝos efektive unukultureca. Lokaj varioj probable ekzistos, sed ili estos same kiel la diferencoj inter, ekz., l’ angla, l’ usona, kaj l’ aŭstralia kulturoj. Ne tute samaj, sed ankaŭ ne tiel malsamaj. Sed nenio el la venkitaj kulturoj restos. Kaj neniu funebros tion, en la sama maniero kiel ni ne funebras la morton de Latino aŭ Sanskrito. Ni certe perdis kulturajn trezorojn per iliaj mortoj, sed tio ne gravas al ni, ĉar ni ja havas proprajn kulturojn kaj lingvojn. Mortintaj lingvoj ne influas niajn ĉiutagajn vivojn.
Ni volas emfazi, ke l’ estonta perdo de la multaj buntaj kulturoj kaj lingvoj estas tre bedaŭrinda afero, kaj ni tute ne festas ĝin. Tamen, ne valoras batali kontraŭ la maleviteblo. Ni povas nur adaptiĝi. Tial, ni devas zorge dokumenti la lingvojn kaj la kulturojn por la posteularo, kaj kuraĝigi al homoj lerni, uzi kaj konservi siajn lingvojn kaj kulturojn tiel longe plej eble.
Eĉ se tiu estonteco aspektas malalloga, ĝi ankaŭ prezentas al ni oportunon: ni, la homaro, povas influi la evoluon de la unulingviĝo. Ni povas decidi, ĉu la evoluo daŭru laŭ la kaosaj procesoj de l’ historio, ke fari nenion estas la plej taŭga elekto? Ĉu la venkinto gajnu ĉion, kaj la venkitoj nenion?
Ni neas tion. Ni povas elekti alian vojon. La vojon de inkluziveco. Ke ni elektu lingvon en kiu ni konservu ĉiujn karaĵojn de la mondaj kulturoj kaj lingvoj.
Sed kiun lingvon?
Ni esperantujanistoj proponas ke la lingvo Esperanto estu la estonta ununura tutmonda lingvo. Ni havas tri kialojn por elekti ĝin:
- Esperanto estas matura kaj relative facile lernebla lingvo. Ĉiuj homoj tra la tuta mondo povas lerni ĝin sufiĉe bone por partopreni en ĉiaj imageblaj konversacioj. Esperanto estas, jes, originale el (ĉefe) eŭropaj lingvoj, sed tiu fakto ne malebligas inkluzivemon de ĉiuj konservindaj partoj de aliaj lingvoj, kaj, sekve, iliaj kulturoj. Aliaj lingvoj ne estas tiel inkluzivemaj, ĉar ili ne evoluis por esti la tutmonda lingvo, sed tio estas la deklarita celo de Esperanto. Multaj kritikantoj asertas ke Esperanto ne estas perfekta, aŭ la plej facile lernebla lingvo, kaj tial estas pli taŭgaj lingvoj ol Esperanto. Eble, sed al ili mankas io pli grava ol nur lernofacileco: tutmondeca kulturo.
- L’ Esperantuja kulturo enhavas l’ idearon (eĉ se ne tiel precize), kiun ni opinias gravan por la tuta mondo: tuthomareco, scivolemo, toleremo, kunlaboremo, progresemo, k.a. Post pli ol 130 jaroj de evoluo, tiu idearo estas nun enkorpigita en la lingvo kaj kulturo. Estas multe pli facila afero vojaĝi sur jam estanta vojo ol konstrui tute novan.
- Esperantujo povas ankaŭ konservi l’ estantajn kulturojn kaj tradiciojn kiel partoj de nia Esperantuja kulturo, traktante ilin kiel lokajn variojn. Esperantujo ne devas esti same ĉie. Male, ĝi povas esti tiel varia kiel en la bone konata hodiaŭa mondo. Ni devas forigi nur la partojn, kiuj konstruas murojn inter niaj popoloj, kaj konservi la konservindajn partojn kiel partojn de nia komunumo.
Se ni venkos, la mondo estos same bunta kiel l’ hodiaŭa mondo estas. Hispanoj, ĉinoj, kaj kongoj daŭre ĝuos siajn proprajn kulturojn, sed en Esperanto.
Ĉiuj parolos lokan dialekton de Esperanto (aŭ lokan dialekton de iu ido de Esperanto) kiel l’ unuan aŭ duan lingvon, kaj fine, post longa tempo, kiel l’ unuan. Kaj tiu mondo taksos malsamecon alte, kaj neniu estos konsiderata la venkito de la batalo por lingva kaj kultura dominado. Ĉies voĉo gravas, ĉies malsameco valoras, ĉies emo validas. Ĉiu estos plena partoprenanto en la socio kiel egalulo.
IV — Kiel Ni Agu?
Ĝis nun ni priskribis l’ aksiomojn de esperantujanismo. Tamen, teorio sen programo por ago estas senutila. Estas ofta problemo de progresemaj movadoj, ke sufiĉas al ili senlime kritiki la problemojn de jen tio, jen tio ĉi, sen oferto de uzeblaj proponoj por iri antaŭen, krom vagaj admonoj pri la graveco de interkonsento kaj agomaniero. Aŭ aliflanke, ke oni agu sen pripensoj aŭ teorioj, ĉar teorioj «evidente haltigas tujan agemon».
Ambaŭ vidpunktoj ofte estas la rezulto de malgrandeco kaj malinflueblo. Estas la rifuĝejo por tiu, kiu volas ŝanĝi la mondon, sed sentante sin malebla, elektas dediĉi sin al fantazioj, en kiu oni ne estas senpotenca kaj malgrava, sed ia heroo. Lacaj ritaroj kaj platecaj aferoj fariĝas la plej gravaj. Jen la ofta finpunkto de eksviglaj movadoj, inkluzive la maldekstraj unuflanke, kaj la konspiroteoristoj en la kontraŭa flanko. Kaj la samaj tendencoj ankaŭ prosperas en l’ Esperanta movado. Ni ne falu en la saman kaptilon!
L’ Esperanta movado neniam estis granda, sed ĝi ja iam estis relative influpova. Sed tio estis tiam. Nun la movado estas plejparte forgesita kaj ignorata. Plie, eĉ se la nombro de novaj parolantoj, danke al la interreto, kreskas, krom «lipservoj» al la celoj de la movado, la plejmulto ŝajne lernas la lingvon nur por sia propra amuziĝo. Tio ne estas kritiko al ili; oni nepre ne devas esti movadisto por lerni Esperanton. Estas ne pli ol komento pri la nuna stato. Ke, nuntempe, la originala ideo de homara unuiĝo per Esperanto ne estas serioze traktata.
Do, nia elirpunkto estas de malgrandegeco kaj seninflueco. Ni devas komenci preskaŭ de la komenco. Ni devas agi kaj pacience kaj celkonscie. Multaj postulas tujajn rezultojn, sed ni simple ne povas ŝanĝi la mondon hodiaŭ aŭ morgaŭ. Tamen, estas pli bone se ni povos influi la mondon post 50 jaroj ol neniam.
Ni ne konsideru nin herooj en estontaj historiaj libroj. Niaj agoj probable estos forgesitaj, sendankitaj, kaj tute eble, senfruktaj. Sed ni daŭre laboru, ĉar ni scias, ke niaj penoj ne devas esti senfruktaj. Eble ni neniam atingos nian finan venkon, sed ni probable povos ŝanĝi la vivojn de kelkaj aliaj homoj. Kaj se ni ne povos fari eĉ tion, ni almenaŭ povos lerni ion novan pri ni mem. Ni ne forgesu, ke eĉ nur malgranda pliboniĝo estas sukceso, kaj oni povas vidi tion en alia, ne tuj evidenta loko kaj tempo. Kaj foje, ne ofte, sed foje, oni eĉ povas gajni ĉion, je la tuta surprizo de eĉ l’ agistoj.
Unue, ni esperantujanistoj lernu la lingvon diligente, ne kiel ĉies duan lingvon, sed kiel la lingvon de nia komunumo. Ni devas trakti la lingvon kiel nian unuan lingvon, kiam ni atingas la sufiĉan altan nivelon. Tio gravas por profundigi nian kunsenton de komunumeco.
Due, ni kreu niajn proprajn tradiciojn, festotagojn, simbolojn, vestaĵojn, manĝaĵojn, kulturon, k.s. Ne per ordono, sed per la sama natura evoluo de iu ajn alia kulturo. Ni rigardu unu l’ alian kaj kopiu la partojn, kiujn ni ŝatas, kaj tiel, kiel puzlo, iom post iom aldonu la partojn, kiuj estu gravaj partoj de nia komunumo, ne forgesante samtempe, ke ni strebas esti tutmonda komunumo. Ĉiuj povas kontribui, kaj ĉiu kontribuu!
Trie, ni interrilatu kun aliaj esperantujanistoj. Ne nur rete, sed ankaŭ vizaĝ-al-vizaĝe, se eblas. Tio gravas por transformi l’ ideon pri komunumeco al vera sento de komunumeco.
Kvare, ni kreu niajn proprajn valoraĵojn, kiuj plifeliĉigas niajn vivojn. Ni parolas pri kulturo, arto kaj pri amuzaĵoj: muziko, filmoj, libroj, komiksoj, rakontoj, pentraĵoj, kunvenoj, kursoj, lernejoj, informejoj, idiomoj, entreprenoj, k.t.p. Neniu havas forton daŭre labori se oni ne povas ĝui la fruktojn de sia partopreno. Unu bela kanto, unu amuza filmeto estas pli altira ol dek libroj pri la boneco de la lingvo Esperanto. Ni kreu etoson per kiu aliaj homoj memvole ekvolas esti partoprenantoj. Ni agu eksteren por inviti enen. Optimisme kaj memfide, ni montru l’ alternativan mondon, kiun ni mem volas sperti.
Kvine, kiam ni sufiĉe kreskis por havi influon al la mondo, ni uzu tiun influon por propagandi pli efike por nia celo. Nia fina celo estas, ke ni anstataŭigu la nunan malrapidan evoluon al unulingviĝo kaj unumondiĝo de alia nacia lingvo kaj kulturo, per nia lingvo kaj komunumo. Anstataŭ la «fina venko» de, ekz. l’ angla kulturo kaj ties lingvo, ni celas la finan venkon de Esperantujo kaj ties lingvo. Ne per perforto kaj devigo, sed per paca kreo de alternativo, kiu estas pli inkluzivema, feliĉiga kaj alloga. Ni estu kiel monda proto-kulturo, eĉ monda proto-etno, por ke iam ni transformiĝu de esperantujanistoj al esperantujanoj, kaj la cetera mondo, sekvu nin!
Por tiu celo, ni serĉu homojn, kiuj nature emas fariĝi esperantujanistoj, kaj nur poste ni celu konvinki aliajn homojn, kiuj bezonas pli da formado por fariĝi esperantujanistoj. Ne ĉiuj devas iĝi esperantujanistoj, do ni koncentriĝi pri homoj, kiuj plibonigos nian komunumon. Tiel, en la fino, estos la malbonuloj, kiuj devas adaptiĝi al nia komunumo, kaj ne male. Ni ne venkos ĉar ni parolas pri boneco, sed ĉar ni montras bonecon.
Ĉu ĉi tio estas utopio? Eble. Eĉ probable. Ĉu nepre? Kiu scias? Ni nur scias, ke se oni ne volas, ke l’ bono venku, la plej bona maniero estas ke proklami ĉian agon senutila, utopia, vana, kaj poste mem fari nenion ajn. Tiel, la malvenko de l’ bono tute certas. Tamen, eĉ se la nuna mondo aspektas tiel malameca kaj indiferenta pri nia celo, tio ne estas la nepra stato de la estonteco. La mondo povas ŝanĝiĝi, kaj ĝi ŝanĝiĝis multfoje dum la historio. Ne nur pro agoj de grandegaj personoj kiel Napoleono, sed pli precipe pro agoj de grandaj revantoj, kiuj laboris mallaŭte, sed fervore, por iu granda misio. Ili estas tro ofte forgesitaj, sed ni vivas en la mondo, kiun ankaŭ ili partoprenis konstrui. Sen ili, la mondo estus en eĉ pli terura stato, kaj ni danku ilin pro ke ili ignoris la asertojn, ke iliaj agoj estus vanaj, kaj malgraŭ ĉio, agis.
Memoru, ke ĉiu okazaĵo en la historio aspektis malebla ĝis la momento kiam ĝi realiĝis. Post tiam, oni konsideras ĝin tute malevitebla.
Verkis: Johannes Genberg
Korektis kaj rearanĝis: Kurtiso Ŝepardo
𐑻 𐑫𐑨𐑵𐑦𐑓𐑧𐑕𐑑𐑩 𐑰
𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑫𐑩
"𐑝𐑦 𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑵𐑩𐑫𐑨𐑕 𐑫𐑦𐑵 𐑮𐑧𐑝𐑨𐑵𐑑𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑫𐑦 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑵𐑪𐑮𐑨. 𐑫𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑒𐑧 𐑝𐑦 𐑦𐑨𐑫 𐑨𐑤𐑦𐑡𐑩𐑕, 𐑷 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑪𐑵𐑪."
·𐑢𐑩𐑣𐑵 ·𐑤𐑧𐑵𐑵𐑩𐑵
I — 𐑻 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑤𐑩𐑜𐑦𐑩𐑢
𐑼 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑧𐑒𐑟𐑦𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑦 𐑗𐑧𐑓𐑨𐑢 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑤𐑩𐑜𐑦𐑩𐑢:
- 𐑓𐑦𐑵𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑕𐑫𐑩 — 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩, 𐑒𐑧 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑒𐑩𐑵𐑝𐑦𐑵𐑒𐑦 𐑾 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵, 𐑷 𐑒𐑩𐑵𐑝𐑦𐑵𐑒𐑦 𐑻 𐑮𐑧𐑜𐑦𐑕𐑑𐑨𐑮𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑧 𐑦𐑤𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑛𐑩𐑐𐑑𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑛𐑪𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵, 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑧 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑐𐑤𐑦𐑚𐑩𐑵𐑦𐑡𐑪 𐑐𐑧𐑮 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩.
- 𐑮𐑨𐑘𐑫𐑦𐑕𐑫𐑩 — 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑰 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑕𐑦𐑨𐑵 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑵 𐑫𐑦𐑵𐑩𐑮𐑦𐑑𐑨𐑑𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵, 𐑷 𐑩𐑵𐑦 𐑛𐑩 𐑨𐑜𐑪 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑡𐑦𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑫𐑦𐑵𐑩𐑮𐑦𐑑𐑨𐑑𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵.
- 𐑕𐑧𐑵𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩 — 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑤𐑩𐑜𐑦𐑩 𐑽 𐑻 𐑑𐑮𐑦. 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩 𐑒𐑧 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑜𐑦 𐑐𐑩𐑮 𐑓𐑨𐑮𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵 𐑻 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑰 𐑻 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦𐑕𐑑𐑨𐑮𐑩, 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑮𐑧𐑦 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨𐑵 𐑮𐑧𐑜𐑦𐑕𐑑𐑨𐑮𐑩𐑵. 𐑐𐑩𐑮 𐑑𐑦𐑪 𐑔𐑧𐑤𐑩 𐑡𐑦 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑨𐑒𐑔𐑧𐑐𐑑𐑨𐑕 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵.
𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑫𐑩 (·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑-𐑪𐑢-𐑨𐑵-𐑦𐑕𐑫𐑩) 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑕𐑦𐑵𐑑𐑧𐑟𐑩 𐑰 𐑑𐑦𐑪𐑢 𐑗𐑦 𐑑𐑮𐑦 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑤𐑩𐑜𐑦𐑩𐑢.
𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑫𐑩 𐑕𐑑𐑮𐑧𐑚𐑨𐑕 𐑦𐑵𐑕𐑑𐑦𐑜𐑦 𐑾 𐑨𐑤𐑦𐑪𐑤𐑩𐑢 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑧 𐑦𐑤𐑦 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑪 𐑨𐑵𐑩𐑢 𐑰 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩, 𐑷 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑤𐑦𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑦𐑜𐑦 𐑵𐑦𐑨𐑵 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵. 𐑫𐑨𐑤𐑧 𐑛𐑧 𐑓𐑦𐑵𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑕𐑫𐑩, 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑪 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵 (𐑗𐑪 𐑝𐑦 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑦𐑪 𐑓𐑦𐑣𐑩𐑫𐑩 𐑛𐑦𐑕𐑝𐑨𐑕𐑑𐑦𐑜𐑪 𐑕𐑦𐑨𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑨𐑫𐑩𐑵 𐑐𐑧𐑮 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩?), 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑪𐑮 𐑻 𐑚𐑩𐑵𐑪𐑤𐑩𐑢 𐑰 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑢𐑨𐑫 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑵𐑨𐑑𐑪𐑮𐑨𐑵 𐑧𐑫𐑩𐑵 𐑨𐑵𐑦𐑡𐑦 𐑼 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩, 𐑕𐑧 𐑵𐑪𐑮 𐑦𐑤𐑦 𐑕𐑔𐑦𐑪𐑕 𐑐𐑮𐑦 𐑡𐑦.
𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑮𐑨𐑘𐑫𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵 𐑕𐑧𐑵𐑔𐑧𐑤𐑨, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑵𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑧𐑔𐑩 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑻 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑨𐑵 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑵.
𐑓𐑦𐑵𐑧, 𐑕𐑧𐑵𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑚𐑩𐑵𐑨𐑢𐑵 𐑒𐑮𐑦𐑑𐑦𐑒𐑩𐑢𐑵 𐑒𐑩𐑵𐑑𐑮𐑨𐑘 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩, 𐑷 𐑵𐑦 𐑕𐑨𐑫𐑩𐑐𐑦𐑵𐑦𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑨𐑝𐑨𐑵𐑑𐑨𐑡𐑩𐑢 𐑰 𐑪𐑵𐑪𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑑𐑦𐑧𐑕 𐑪𐑵𐑪𐑓𐑤𐑨𐑵𐑒𐑨 𐑝𐑦𐑛𐑐𐑪𐑵𐑒𐑑𐑩 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦𐑕𐑑𐑨𐑮𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑤𐑦𐑫𐑨.
𐑵𐑦 𐑕𐑑𐑮𐑧𐑚𐑨𐑕 𐑓𐑨𐑮𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩𐑵 𐑫𐑧𐑫 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑧𐑕𐑨 𐑒𐑨𐑢 𐑚𐑩𐑵𐑝𐑧𐑵𐑦𐑜𐑨 𐑤𐑩𐑒𐑩, 𐑒𐑧 𐑨𐑤𐑦𐑪𐑤𐑩𐑢 𐑫𐑧𐑫𐑝𐑩𐑤𐑧 𐑧𐑒𐑝𐑩𐑤𐑪 𐑨𐑵𐑦𐑡𐑦. 𐑻 𐑔𐑧𐑤𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑒𐑧 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑫𐑧𐑫 𐑐𐑤𐑦 𐑷 𐑐𐑤𐑦 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑦𐑡𐑪 𐑡𐑦𐑕 𐑒𐑦𐑨𐑫 𐑡𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩 𐑼 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑒𐑧 𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑦 𐑻 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑰 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩. 𐑒𐑧 𐑐𐑤𐑦𐑚𐑩𐑵𐑦𐑜𐑪 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩𐑵 𐑐𐑧𐑮 𐑵𐑦 𐑫𐑧𐑫 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑪 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩.
𐑵𐑦 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑧𐑫𐑓𐑨𐑟𐑦, 𐑒𐑧 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑫𐑩 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑛𐑧𐑝𐑦𐑩 𐑰 𐑻 𐑢𐑨𐑫 𐑒𐑩𐑵𐑨𐑑𐑨𐑢 𐑝𐑩𐑢𐑩𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑪𐑮 𐑵𐑩𐑝𐑨 𐑐𐑨𐑛𐑩 𐑾 𐑕𐑦𐑫𐑦𐑤𐑨𐑢 𐑔𐑧𐑤𐑩𐑢. 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑨𐑫𐑦𐑒𐑩𐑢, 𐑒𐑨𐑢 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑛𐑦𐑮𐑨𐑕 𐑾 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢, 𐑒𐑧 𐑦𐑤𐑦 «𐑣𐑨𐑤𐑑𐑦𐑜𐑪 𐑗𐑦𐑩𐑵 𐑷 𐑨𐑜𐑪 𐑨𐑤𐑦𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑧!». 𐑕𐑧 𐑝𐑦 𐑕𐑨𐑫𐑩𐑐𐑦𐑵𐑦𐑨𐑕 𐑒𐑪𐑵 𐑵𐑦 𐑒𐑨𐑢 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑨𐑵𐑦𐑡𐑦, 𐑝𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑧 𐑚𐑩𐑵𐑝𐑧𐑵𐑨! 𐑕𐑧 𐑝𐑦 𐑵𐑧, 𐑵𐑦 𐑨𐑵𐑒𐑩𐑮𐑨𐑘 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑝𐑦𐑵 𐑨𐑫𐑦𐑒𐑩 𐑷 𐑐𐑩𐑑𐑧𐑵𐑔𐑦𐑨𐑤𐑨 𐑒𐑪𐑵𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩. 𐑵𐑪𐑮 𐑑𐑦𐑪𐑵, 𐑒𐑦𐑪 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑨𐑵𐑦𐑡𐑦, 𐑵𐑦 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑨𐑵𐑩.
II — 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩, 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩 𐑷 𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵𐑛𐑦𐑕𐑫𐑩
𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩, 𐑗𐑪 𐑕𐑔𐑦𐑧𐑵𐑔𐑧 𐑐𐑮𐑦𐑕𐑒𐑮𐑦𐑚𐑧𐑚𐑤𐑨 𐑴 𐑵𐑧, 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨 𐑐𐑩𐑮 𐑵𐑦 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢, 𐑗𐑨𐑮 𐑡𐑦 𐑣𐑧𐑤𐑐𐑨𐑕 𐑾 𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑫𐑐𐑮𐑧𐑵𐑦, 𐑒𐑦𐑪 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 «𐑨𐑫𐑦𐑒𐑩», 𐑷 𐑒𐑦𐑪 𐑵𐑧. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩, 𐑒𐑦𐑪 𐑓𐑨𐑮𐑨𐑕 𐑝𐑦𐑨𐑵 𐑵𐑧𐑒𐑩𐑵𐑨𐑑𐑨𐑵 𐑵𐑨𐑢𐑚𐑨𐑮𐑩𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑓𐑮𐑧𐑫𐑛𐑪𐑤𐑩. 𐑒𐑝𐑨𐑵𐑒𐑨𐑫 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑒𐑪𐑮𐑨𐑑𐑧 𐑐𐑮𐑦𐑕𐑒𐑮𐑦𐑚𐑦 𐑑𐑦𐑪𐑵 𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩𐑵, 𐑡𐑦𐑨 𐑧𐑒𐑟𐑦𐑕𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑝𐑧𐑮𐑨, 𐑷 𐑐𐑧𐑮 𐑡𐑦 𐑩𐑵𐑦 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑵𐑨𐑕𐑒𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑓𐑤𐑦𐑒𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑵𐑧 𐑧𐑒𐑟𐑦𐑕𐑑𐑪𐑕 𐑕𐑧𐑵 𐑔𐑧𐑮𐑑𐑨𐑢 𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩𐑢.
𐑪𐑵𐑪 𐑽 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑷 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑐𐑩𐑑𐑧𐑵𐑔𐑨𐑢 𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩𐑢, 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩. 𐑡𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑒𐑦𐑨𐑤𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑕𐑨𐑵𐑜𐑨𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑓𐑤𐑦𐑒𐑑𐑩𐑢.
𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑒𐑩𐑤𐑧𐑒𐑑𐑦𐑝𐑨 𐑕𐑧𐑵𐑑𐑩 𐑰 𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩, 𐑚𐑨𐑟𐑦𐑑𐑨 𐑰 𐑧𐑒𐑟. 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩, 𐑮𐑧𐑤𐑦𐑜𐑦𐑩, 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑷/𐑴 𐑑𐑧𐑮𐑦𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩. 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩, 𐑒𐑧 𐑖𐑑𐑨𐑑𐑨 𐑑𐑧𐑮𐑦𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑚𐑨𐑟𐑦𐑑𐑨 𐑰 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩. 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑧𐑤𐑒𐑵𐑩𐑫𐑚𐑮𐑨𐑢 𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩𐑢 𐑑𐑦𐑩 𐑑𐑨𐑘𐑜𐑨𐑕, 𐑕𐑧𐑛 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑨𐑵𐑛𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑩 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑛𐑦𐑝𐑧𐑮𐑕𐑨𐑢 𐑷/𐑴 𐑑𐑧𐑮𐑦𐑑𐑩𐑮𐑦𐑧 𐑑𐑮𐑩 𐑛𐑦𐑕𐑝𐑨𐑕𐑑𐑦𐑡𐑨𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑝𐑧𐑮𐑨𐑢 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩𐑢. 𐑑𐑦𐑨 𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑴 𐑑𐑮𐑩 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑕𐑧𐑵𐑛𐑧𐑐𐑧𐑵𐑛𐑨 𐑰 𐑻 𐑨𐑤𐑑𐑮𐑪𐑛𐑩𐑢 𐑰 𐑐𐑤𐑦 𐑐𐑩𐑑𐑧𐑵𐑔𐑨𐑢 𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩𐑢, 𐑴 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑩𐑤 𐑪𐑵𐑪 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑵 (𐑴 𐑧𐑑𐑵𐑩𐑵) 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 𐑕𐑦𐑨 𐑤𐑨𐑵𐑛𐑤𐑦𐑫𐑩. 𐑐𐑤𐑦𐑧, 𐑤𐑨 𐑒𐑩𐑵𐑔𐑧𐑐𐑑𐑩 𐑰 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩, 𐑐𐑮𐑩 𐑑𐑦𐑧𐑕 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑩 𐑒𐑮𐑧𐑦 𐑤𐑦𐑫𐑩𐑢𐑵 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 «𐑗𐑦-𐑑𐑦𐑧» 𐑒𐑨𐑢 «𐑧𐑒𐑕𐑑𐑧𐑮𐑤𐑨𐑵𐑛𐑩𐑢», 𐑧𐑫𐑨𐑕 𐑛𐑦𐑝𐑦𐑛𐑦 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢𐑵 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 «𐑫𐑦» 𐑷 «𐑝𐑦», 𐑚𐑨𐑟𐑦𐑑𐑧 𐑰 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑨𐑫𐑧𐑔𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑩𐑓𐑑𐑧 𐑵𐑧 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑕, 𐑕𐑧𐑛 𐑦𐑡𐑨𐑕 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑢 𐑼 𐑻 𐑫𐑧𐑵𐑕𐑩𐑢 𐑰 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑨𐑵𐑩𐑢.
𐑑𐑦𐑨𐑤, 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑚𐑤𐑨 𐑒𐑩𐑵𐑔𐑧𐑐𐑑𐑩 𐑼 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢 𐑰 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑷 𐑵𐑪𐑮 𐑐𐑧𐑮 𐑫𐑨𐑤𐑣𐑩𐑵𐑧𐑕𐑑𐑩 𐑐𐑮𐑦 𐑑𐑦𐑪𐑢 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑤𐑧𐑫𐑩𐑢 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑛𐑨𐑘𐑮𐑧 𐑤𐑨𐑘𐑛𐑦 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵.
𐑐𐑮𐑩 𐑻 𐑕𐑪𐑐𐑮𐑨𐑢 𐑒𐑦𐑨𐑤𐑩𐑢, 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑦 𐑕𐑦𐑵 𐑕𐑩𐑔𐑦𐑧 𐑷 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑧 𐑤𐑨𐑘 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑓𐑪𐑵𐑒𐑔𐑦𐑦 𐑜𐑤𐑨𐑑𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑧 𐑑𐑧𐑮𐑦𐑑𐑩𐑮𐑦𐑧, 𐑧𐑒𐑩𐑵𐑩𐑫𐑦𐑧 𐑴 𐑐𐑩𐑤𐑦𐑑𐑦𐑒𐑧. 𐑐𐑩𐑮 𐑑𐑦𐑪𐑢 𐑔𐑧𐑤𐑩𐑢, 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑩𐑓𐑩𐑮𐑫𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑨𐑑𐑨𐑢.
𐑵𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵𐑛𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵 (𐑒𐑧 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑪𐑵𐑪𐑦𐑜𐑦𐑑𐑨 𐑐𐑧𐑮 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩 𐑰 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑨 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑩). 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑧 𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵𐑛𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 «𐑫𐑨𐑤𐑚𐑪𐑵𐑑𐑨𐑵 𐑫𐑨𐑩𐑦𐑕𐑫𐑨𐑵 𐑢𐑨𐑒𐑩𐑵.» 𐑵𐑦 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵𐑛𐑦𐑕𐑫𐑩𐑵 𐑼 𐑒𐑦𐑪, 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑛𐑦𐑝𐑧𐑮𐑕𐑨𐑢 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨𐑢 𐑷 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑨𐑢 𐑑𐑮𐑧𐑟𐑩𐑮𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑒𐑨𐑮𐑨𐑢, 𐑚𐑪𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑒𐑨𐑢 𐑡𐑪𐑨𐑑𐑨𐑢, 𐑷 𐑵𐑪𐑮 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑓𐑩𐑮 𐑻 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑦𐑜𐑨𐑕 𐑾 𐑵𐑦 𐑮𐑦𐑜𐑨𐑮𐑛𐑦 𐑪𐑵𐑪 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑵 𐑰 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑩. 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑧, 𐑑𐑦𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑒𐑩𐑫𐑐𐑮𐑧𐑵𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑛𐑦𐑝𐑦𐑛𐑦𐑑𐑨 𐑤𐑨𐑘 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑤𐑨𐑘 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑓𐑩𐑮𐑫𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑤𐑨𐑕𐑨𐑕 𐑵𐑦𐑵 𐑒𐑪𐑵𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑣𐑨𐑮𐑫𐑩𐑵𐑦𐑧. 𐑼 𐑑𐑦𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑩𐑵𐑦 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧 𐑵𐑧 𐑤𐑩𐑡𐑨𐑕 𐑕𐑪𐑚 𐑵𐑪𐑮 𐑪𐑵𐑪 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑩𐑓𐑩𐑮𐑫𐑩, 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑼 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨𐑢 𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑕𐑪𐑚 𐑐𐑤𐑪𐑮𐑨𐑢 (𐑪𐑵𐑪 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑒𐑩𐑵𐑩𐑫𐑦𐑩, 𐑪𐑵𐑪 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑪𐑵𐑪 𐑐𐑩𐑮 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑐𐑩𐑤𐑦𐑑𐑦𐑒𐑩, 𐑒.𐑑.𐑐.), 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑒𐑩𐑵𐑜𐑮𐑪𐑨𐑕 𐑒𐑪𐑵 𐑪𐑵𐑪 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨, 𐑕𐑧𐑛 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑵𐑧, 𐑒𐑨𐑢 𐑦𐑤𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑣𐑨𐑝𐑦 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑨𐑫𐑨𐑢𐑵 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑧𐑔𐑩𐑢𐑵. 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑦𐑤𐑦 𐑓𐑪𐑵𐑒𐑔𐑦𐑩𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑤𐑨𐑘 𐑻 𐑝𐑩𐑤𐑩𐑢 𐑷 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑩𐑢 𐑰 𐑻 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑤𐑩𐑡𐑩𐑕 𐑕𐑪𐑚 𐑑𐑦𐑪𐑢 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑩𐑓𐑩𐑮𐑫𐑩𐑢. 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑕𐑑𐑪𐑤𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑗𐑦𐑪 𐑤𐑩𐑡𐑪 𐑕𐑪𐑚 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑕𐑦𐑕𐑑𐑧𐑫𐑩. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑩𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑮𐑨𐑮𐑦, 𐑕𐑧𐑛 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑩𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑓𐑨𐑮𐑦 𐑡𐑪𐑕𐑑𐑧. 𐑵𐑦 𐑕𐑪𐑚𐑑𐑧𐑵𐑪 𐑗𐑦𐑪𐑵 𐑩𐑮𐑜𐑨𐑵𐑦𐑟𐑨𐑵 𐑨𐑤𐑑𐑧𐑮𐑵𐑨𐑑𐑦𐑝𐑩𐑵, 𐑒𐑦𐑪 𐑒𐑩𐑵𐑜𐑮𐑪𐑨𐑕 𐑾 𐑵𐑦𐑨 𐑡𐑧𐑵𐑧𐑮𐑨𐑤𐑨 𐑔𐑧𐑤𐑩 𐑰 𐑪𐑵𐑪𐑦𐑡𐑩, 𐑗𐑨𐑮 𐑵𐑦 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑢𐑵 𐑐𐑮𐑦 𐑕𐑩𐑤𐑝𐑩𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑵𐑦𐑨𐑢 𐑗𐑦𐑪𐑑𐑨𐑜𐑨𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑤𐑧𐑫𐑩𐑢.
𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑓𐑩𐑮𐑦𐑜𐑦 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑵 𐑰 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑖𐑑𐑨𐑑𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑧 𐑰 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑩𐑢. 𐑵𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑪𐑵𐑪 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑦𐑵𐑓𐑨𐑵𐑩𐑢 𐑰 𐑵𐑦𐑨𐑢 𐑤𐑨𐑵𐑛𐑩𐑢. 𐑵𐑦 𐑮𐑦𐑜𐑨𐑮𐑛𐑪 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑵𐑪𐑮 𐑤𐑩𐑒𐑨𐑢𐑵 𐑝𐑨𐑮𐑦𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑮𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑵𐑪𐑮 𐑛𐑦𐑨𐑤𐑧𐑒𐑑𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑢𐑨𐑫 𐑛𐑧𐑤𐑩𐑵𐑜𐑧 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑦𐑑𐑨 𐑐𐑮𐑨𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑷 𐑻 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑦𐑫𐑦𐑤𐑨𐑢𐑵 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢𐑵 𐑑𐑮𐑨 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑫𐑧𐑫𐑚𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑓𐑨𐑫𐑦𐑤𐑦𐑩.
III — 𐑻 𐑝𐑩𐑢𐑩 𐑾 𐑪𐑵𐑪𐑩𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑦𐑡𐑩 𐑷 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩
𐑢𐑧 𐑻 𐑒𐑩𐑫𐑧𐑵𐑔𐑩 𐑰 𐑻 21𐑨 𐑢𐑨𐑮𐑔𐑧𐑵𐑑𐑩, 50% 𐑰 𐑻 𐑝𐑦𐑝𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑼 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑣𐑨𐑝𐑦𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑐𐑤𐑦 𐑩𐑤 100 𐑛𐑧𐑵𐑨𐑕𐑒𐑨𐑢𐑵 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢 (𐑫𐑨𐑤𐑐𐑤𐑦 𐑩𐑤 𐑧𐑗 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩). 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑑𐑨𐑒𐑕𐑨𐑕, 𐑒𐑧 90% 𐑰 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨𐑢 𐑝𐑦𐑝𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑧𐑒𐑕𐑑𐑧𐑮𐑫𐑦𐑡𐑨𐑢 𐑢𐑧 𐑻 𐑓𐑦𐑵𐑩 𐑛𐑧 𐑤𐑨 21𐑨 𐑢𐑨𐑮𐑔𐑧𐑵𐑑𐑩. 𐑻 𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩, 𐑒𐑦𐑪 𐑐𐑤𐑦 𐑒𐑨𐑢 𐑐𐑤𐑦 𐑐𐑧𐑤𐑨𐑕 𐑑𐑦𐑪𐑵 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩𐑵, 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑩 𐑰 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨𐑢 𐑷 𐑧𐑒𐑩𐑵𐑩𐑫𐑦𐑨𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑧𐑒𐑑𐑦𐑡𐑩𐑢. 𐑼 𐑻 𐑚𐑨𐑑𐑨𐑤𐑩 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 𐑻𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢, 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑒𐑦𐑪 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨𐑵 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑕𐑪𐑐𐑧𐑮 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨𐑢 𐑷 𐑧𐑒𐑩𐑵𐑩𐑫𐑦𐑨𐑢 𐑨𐑓𐑧𐑮𐑩𐑢, 𐑓𐑩𐑮𐑐𐑪𐑖𐑨𐑕 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢𐑵. 𐑓𐑩𐑢𐑧 𐑮𐑨𐑐𐑦𐑛𐑧, 𐑓𐑩𐑢𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑮𐑨𐑐𐑦𐑛𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑗𐑦𐑨𐑫 𐑻 𐑮𐑧𐑟𐑪𐑤𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨. 𐑑𐑦𐑪 𐑗𐑦 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑒𐑩𐑵𐑑𐑧𐑕𐑑𐑧𐑚𐑤𐑨, 𐑷, 𐑐𐑤𐑦 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑧, 𐑫𐑨𐑤𐑣𐑨𐑤𐑑𐑦𐑜𐑧𐑚𐑤𐑨.
𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑑𐑨𐑫𐑧𐑵 𐑦𐑫𐑨𐑜𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑻 𐑧𐑒𐑕𐑑𐑧𐑮𐑫𐑦𐑡𐑩 𐑰 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑤𐑦 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢, 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑕𐑑𐑨𐑚𐑦𐑤𐑦𐑡𐑩𐑕 𐑷 𐑛𐑦𐑝𐑦𐑛𐑦𐑡𐑩𐑕 𐑼 𐑒𐑧𐑤𐑒𐑨𐑢𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑨𐑢𐑵 𐑜𐑮𐑪𐑐𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑻 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑵𐑑𐑩𐑢, 𐑷, 𐑕𐑪𐑐𐑩𐑟𐑧𐑚𐑤𐑧, 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑑𐑦𐑨𐑫 𐑦𐑤𐑦 𐑝𐑦𐑝𐑩𐑕 𐑨𐑐𐑪𐑛𐑧 𐑒𐑪𐑵 𐑪𐑵𐑪 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨, 𐑒𐑝𐑨𐑟𐑨𐑘 𐑻 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑩 𐑣𐑨𐑤𐑑𐑦𐑕.
𐑗𐑪 𐑢𐑧𐑕?
𐑵𐑦 𐑩𐑐𐑦𐑵𐑦𐑨𐑕 𐑨𐑤𐑦𐑧. 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧, 𐑼 𐑑𐑦𐑪 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑩 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑦𐑩𐑫 𐑕𐑑𐑨𐑚𐑦𐑤𐑦𐑡𐑩𐑕, 𐑢𐑧𐑕, 𐑕𐑧𐑛 𐑻 𐑚𐑨𐑑𐑨𐑤𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑨 𐑛𐑩𐑫𐑦𐑵𐑨𐑛𐑩 𐑵𐑧 𐑣𐑨𐑤𐑑𐑦𐑡𐑩𐑕. 𐑻 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑦𐑒𐑦 𐑒𐑨𐑢 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑑𐑮𐑨𐑒𐑑𐑦 𐑼 𐑑𐑦𐑪 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑧𐑗 𐑐𐑤𐑦 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨, 𐑵𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑐𐑤𐑦, 𐑩𐑤 𐑵𐑪𐑵. 𐑼 𐑑𐑦𐑪 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑒𐑦𐑪 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨𐑵 𐑒𐑨𐑢 𐑧𐑒𐑩𐑵𐑩𐑫𐑦𐑨𐑵 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑕𐑪𐑐𐑧𐑮 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢, 𐑒𐑦𐑪 𐑕𐑧𐑵𐑗𐑧𐑕𐑧 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑦𐑡𐑩𐑕. 𐑦𐑩𐑫 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑦𐑩𐑫, 𐑻 𐑝𐑩𐑤𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑕𐑦𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑓𐑩𐑮𐑑𐑦𐑡𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑩 𐑑𐑦𐑪 𐑮𐑧𐑨𐑤𐑩, 𐑒𐑨𐑢 𐑓𐑦𐑵𐑧 𐑻 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢 𐑵𐑧 𐑐𐑤𐑪 𐑕𐑧𐑵𐑑𐑩𐑕 𐑕𐑦𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑕𐑪𐑓𐑦𐑗𐑧 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦𐑵𐑛𐑨 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑧𐑵𐑧 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑡𐑦𐑵, 𐑧𐑗 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑐𐑤𐑪𐑮𐑨𐑢 𐑢𐑨𐑮𐑔𐑧𐑵𐑑𐑩𐑢 𐑰 𐑓𐑦𐑧𐑮𐑨 𐑨𐑫𐑩 𐑰 𐑕𐑦𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩. 𐑑𐑦𐑨𐑫, 𐑻 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑩 𐑰 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑵𐑪𐑮 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑨 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑤𐑧𐑫𐑩, 𐑷 𐑵𐑧 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑧 𐑛𐑨 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢 𐑓𐑪𐑵𐑧𐑚𐑮𐑩𐑕 𐑑𐑦𐑧𐑕 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑩𐑵. 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨𐑢 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢𐑵 𐑩𐑵𐑦 𐑓𐑨𐑔𐑦𐑤𐑧 𐑷 𐑝𐑨𐑵𐑧 𐑦𐑫𐑨𐑜𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑧𐑒𐑟𐑦𐑕𐑑𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑗𐑦𐑨𐑫, 𐑕𐑐𐑧𐑮𐑑𐑩𐑕 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨𐑵 𐑕𐑪𐑓𐑩𐑒𐑦𐑑𐑨𐑵 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑩𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑵 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑕𐑐𐑧𐑮𐑑𐑨𐑕 𐑡𐑪𐑕𐑑𐑧 𐑵𐑪𐑵, 𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑧𐑗 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 𐑻 𐑕𐑧𐑒𐑝𐑩𐑵𐑑𐑨𐑢 500 𐑢𐑨𐑮𐑩𐑢 (𐑫𐑨𐑤𐑤𐑩𐑵𐑜𐑨 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑩 𐑼 𐑻 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩 𐑰 𐑻 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑩).
𐑢𐑧 𐑻 𐑓𐑦𐑵𐑩, 𐑵𐑪𐑮 𐑪𐑵𐑪 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩𐑕, 𐑷 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑩𐑕 𐑧𐑓𐑧𐑒𐑑𐑦𐑝𐑧 𐑪𐑵𐑪𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑧𐑔𐑨. 𐑤𐑩𐑒𐑨𐑢 𐑝𐑨𐑮𐑦𐑩𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧 𐑧𐑒𐑟𐑦𐑕𐑑𐑩𐑕, 𐑕𐑧𐑛 𐑦𐑤𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑕𐑨𐑫𐑧 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑛𐑦𐑓𐑧𐑮𐑧𐑵𐑔𐑩𐑢 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮, 𐑧𐑒𐑟., 𐑻 𐑨𐑵𐑜𐑤𐑨, 𐑻 𐑪𐑕𐑩𐑵𐑨, 𐑷 𐑻 𐑨𐑘𐑕𐑑𐑮𐑨𐑤𐑦𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢. 𐑵𐑧 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑕𐑨𐑫𐑨𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑵𐑧 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑨𐑫𐑨𐑢. 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑩 𐑽 𐑻 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑑𐑨𐑢 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢 𐑮𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕. 𐑷 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑪 𐑓𐑪𐑵𐑧𐑚𐑮𐑩𐑕 𐑑𐑦𐑩𐑵, 𐑼 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑩 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑓𐑪𐑵𐑧𐑚𐑮𐑨𐑕 𐑻 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑩𐑵 𐑰 ·𐑤𐑨𐑑𐑦𐑵𐑩 𐑴 ·𐑕𐑨𐑵𐑕𐑒𐑮𐑦𐑑𐑩. 𐑵𐑦 𐑔𐑧𐑮𐑑𐑧 𐑐𐑧𐑮𐑛𐑦𐑕 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑑𐑮𐑧𐑟𐑩𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑐𐑧𐑮 𐑦𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑩𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑑𐑦𐑩 𐑵𐑧 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑾 𐑵𐑦, 𐑗𐑨𐑮 𐑵𐑦 𐑢𐑨 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑷 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢𐑵. 𐑫𐑩𐑮𐑑𐑦𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑵𐑧 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑨𐑕 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑗𐑦𐑪𐑑𐑨𐑜𐑨𐑢𐑵 𐑝𐑦𐑝𐑩𐑢𐑵.
𐑵𐑦 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑧𐑫𐑓𐑨𐑟𐑦, 𐑒𐑧 𐑻 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑵𐑑𐑨 𐑐𐑧𐑮𐑛𐑩 𐑰 𐑻 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑚𐑪𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢 𐑷 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑧 𐑚𐑧𐑛𐑨𐑘𐑮𐑦𐑵𐑛𐑨 𐑨𐑓𐑧𐑮𐑩, 𐑷 𐑵𐑦 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑵𐑧 𐑓𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑡𐑦𐑵. 𐑑𐑨𐑫𐑧𐑵, 𐑵𐑧 𐑝𐑨𐑤𐑩𐑮𐑨𐑕 𐑚𐑨𐑑𐑨𐑤𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑑𐑮𐑨𐑘 𐑻 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑝𐑦𐑑𐑧𐑚𐑤𐑩. 𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑵𐑪𐑮 𐑨𐑛𐑨𐑐𐑑𐑦𐑡𐑦. 𐑑𐑦𐑨𐑤, 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑟𐑩𐑮𐑜𐑧 𐑛𐑩𐑒𐑪𐑫𐑧𐑵𐑑𐑦 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢𐑵 𐑷 𐑻 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑻 𐑐𐑩𐑕𐑑𐑧𐑪𐑤𐑨𐑮𐑩, 𐑷 𐑒𐑪𐑮𐑨𐑡𐑦𐑜𐑦 𐑾 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦, 𐑪𐑟𐑦 𐑷 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦 𐑕𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢𐑵 𐑷 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑤𐑩𐑵𐑜𐑧 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑧𐑚𐑤𐑧.
𐑧𐑗 𐑕𐑧 𐑑𐑦𐑪 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩 𐑨𐑕𐑐𐑧𐑒𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑨𐑤𐑤𐑩𐑜𐑨, 𐑡𐑦 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑐𐑮𐑧𐑟𐑧𐑵𐑑𐑨𐑕 𐑾 𐑵𐑦 𐑩𐑐𐑩𐑮𐑑𐑪𐑵𐑩𐑵: 𐑵𐑦, 𐑻 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑩, 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑦 𐑻 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑰 𐑻 𐑪𐑵𐑪𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑦𐑡𐑩. 𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑛𐑧𐑔𐑦𐑛𐑦, 𐑗𐑪 𐑻 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩 𐑛𐑨𐑘𐑮𐑪 𐑤𐑨𐑘 𐑻 𐑒𐑨𐑩𐑕𐑨𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑔𐑧𐑕𐑩𐑢 𐑰 𐑻 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩, 𐑒𐑧 𐑓𐑨𐑮𐑦 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑩𐑵 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑑𐑨𐑘𐑜𐑨 𐑧𐑤𐑧𐑒𐑑𐑩? 𐑗𐑪 𐑻 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑵𐑑𐑩 𐑜𐑨𐑢𐑵𐑪 𐑗𐑦𐑩𐑵, 𐑷 𐑻 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑑𐑩𐑢 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑩𐑵?
𐑵𐑦 𐑵𐑧𐑨𐑕 𐑑𐑦𐑩𐑵. 𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑧𐑤𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑵 𐑝𐑩𐑢𐑩𐑵. 𐑻 𐑝𐑩𐑢𐑩𐑵 𐑰 𐑦𐑵𐑒𐑤𐑪𐑟𐑦𐑝𐑧𐑔𐑩. 𐑒𐑧 𐑵𐑦 𐑧𐑤𐑧𐑒𐑑𐑪 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑼 𐑒𐑦𐑪 𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑪 𐑗𐑦𐑪𐑢𐑵 𐑒𐑨𐑮𐑨𐑠𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢 𐑷 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢.
𐑕𐑧𐑛 𐑒𐑦𐑪𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵?
𐑵𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑩𐑵𐑨𐑕 𐑒𐑧 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑻 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑵𐑑𐑨 𐑪𐑵𐑪𐑵𐑪𐑮𐑨 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩. 𐑵𐑦 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑦 𐑒𐑦𐑨𐑤𐑩𐑢𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑤𐑧𐑒𐑑𐑦 𐑡𐑦𐑵:
- ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑨𐑑𐑪𐑮𐑨 𐑷 𐑮𐑧𐑤𐑨𐑑𐑦𐑝𐑧 𐑓𐑨𐑔𐑦𐑤𐑧 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑧𐑚𐑤𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩. 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢 𐑑𐑮𐑨 𐑻 𐑑𐑪𐑑𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦 𐑡𐑦𐑵 𐑕𐑪𐑓𐑦𐑗𐑧 𐑚𐑩𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑐𐑮𐑧𐑵𐑦 𐑼 𐑗𐑦𐑨𐑢 𐑦𐑫𐑨𐑜𐑧𐑚𐑤𐑨𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑝𐑧𐑮𐑕𐑨𐑔𐑦𐑩𐑢. ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕, 𐑢𐑧𐑕, 𐑩𐑮𐑦𐑜𐑦𐑵𐑨𐑤𐑧 𐑽 (𐑗𐑧𐑓𐑧) 𐑧𐑘𐑮𐑩𐑐𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑑𐑦𐑪 𐑓𐑨𐑒𐑑𐑩 𐑵𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑚𐑤𐑦𐑜𐑨𐑕 𐑦𐑵𐑒𐑤𐑪𐑟𐑦𐑝𐑧𐑫𐑩𐑵 𐑰 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢 𐑰 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢, 𐑷, 𐑕𐑧𐑒𐑝𐑧, 𐑦𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢. 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑦𐑵𐑒𐑤𐑪𐑟𐑦𐑝𐑧𐑫𐑨𐑢, 𐑗𐑨𐑮 𐑦𐑤𐑦 𐑵𐑧 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑦𐑕 𐑐𐑩𐑮 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑻 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑑𐑦𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑤𐑨 𐑛𐑧𐑒𐑤𐑨𐑮𐑦𐑑𐑨 𐑔𐑧𐑤𐑩 𐑻 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩. 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑒𐑮𐑦𐑑𐑦𐑒𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢 𐑨𐑕𐑧𐑮𐑑𐑨𐑕 𐑒𐑧 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑧𐑮𐑓𐑧𐑒𐑑𐑨, 𐑴 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑓𐑨𐑔𐑦𐑤𐑧 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑧𐑚𐑤𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑷 𐑑𐑦𐑨𐑤 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑑𐑨𐑘𐑜𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑢 𐑩𐑤 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩. 𐑧𐑚𐑤𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑾 𐑦𐑤𐑦 𐑫𐑨𐑵𐑒𐑨𐑕 𐑦𐑩 𐑐𐑤𐑦 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨 𐑩𐑤 𐑵𐑪𐑮 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑩𐑓𐑨𐑔𐑦𐑤𐑧𐑔𐑩: 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑧𐑔𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩.
- 𐑻 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩 𐑧𐑵𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑨𐑮𐑩𐑵 (𐑧𐑗 𐑕𐑧 𐑵𐑧 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑮𐑧𐑔𐑦𐑟𐑧), 𐑒𐑦𐑪𐑵 𐑵𐑦 𐑩𐑐𐑦𐑵𐑦𐑨𐑕 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑤𐑨 𐑑𐑪𐑑𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩: 𐑑𐑪𐑑𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑧𐑔𐑩, 𐑕𐑔𐑦𐑝𐑩𐑤𐑧𐑫𐑩, 𐑑𐑩𐑤𐑧𐑮𐑧𐑫𐑩, 𐑒𐑪𐑵𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑧𐑫𐑩, 𐑐𐑮𐑩𐑜𐑮𐑧𐑕𐑧𐑫𐑩, 𐑒.𐑨. 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑐𐑤𐑦 𐑩𐑤 130 𐑢𐑨𐑮𐑩𐑢 𐑰 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩, 𐑑𐑦𐑪 𐑦𐑛𐑧𐑨𐑮𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑵𐑪𐑵 𐑧𐑵𐑒𐑩𐑮𐑐𐑦𐑜𐑦𐑑𐑨 𐑼 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑷 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑧 𐑐𐑤𐑦 𐑓𐑨𐑔𐑦𐑤𐑨 𐑨𐑓𐑧𐑮𐑩 𐑝𐑩𐑢𐑨𐑡𐑦 𐑕𐑪𐑮 𐑢𐑨𐑫 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑵𐑑𐑨 𐑝𐑩𐑢𐑩 𐑩𐑤 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑑𐑮𐑪𐑦 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑵𐑩𐑝𐑨𐑵.
- ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦 𐑻 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑵𐑑𐑨𐑢𐑵 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑷 𐑑𐑮𐑨𐑛𐑦𐑔𐑦𐑩𐑢𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢 𐑰 𐑵𐑦𐑨 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑑𐑮𐑨𐑒𐑑𐑨𐑵𐑑𐑧 𐑦𐑤𐑦𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑤𐑩𐑒𐑨𐑢𐑵 𐑝𐑨𐑮𐑦𐑩𐑢𐑵. ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑵𐑧 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑕𐑨𐑫𐑧 𐑗𐑦𐑧. 𐑫𐑨𐑤𐑧, 𐑡𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑝𐑨𐑮𐑦𐑨 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑼 𐑻 𐑚𐑩𐑵𐑧 𐑒𐑩𐑵𐑨𐑑𐑨 𐑣𐑩𐑛𐑦𐑨𐑘𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩. 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑓𐑩𐑮𐑦𐑜𐑦 𐑵𐑪𐑮 𐑻 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑑𐑮𐑪𐑨𐑕 𐑫𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮 𐑵𐑦𐑨𐑢 𐑐𐑩𐑐𐑩𐑤𐑩𐑢, 𐑷 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦 𐑻 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑮𐑝𐑦𐑵𐑛𐑨𐑢𐑵 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑵𐑦𐑨 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩.
𐑕𐑧 𐑵𐑦 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩𐑕, 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑕𐑨𐑫𐑧 𐑚𐑪𐑵𐑑𐑨 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑣𐑩𐑛𐑦𐑨𐑘𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕. 𐑣𐑦𐑕𐑐𐑨𐑵𐑩𐑢, 𐑗𐑦𐑵𐑩𐑢, 𐑒𐑨𐑢 𐑒𐑩𐑵𐑜𐑩𐑢 𐑛𐑨𐑘𐑮𐑧 𐑡𐑪𐑩𐑕 𐑕𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑢𐑵, 𐑕𐑧𐑛 𐑼 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩.
𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑩𐑕 𐑤𐑩𐑒𐑨𐑵 𐑛𐑦𐑨𐑤𐑧𐑒𐑑𐑩𐑵 𐑰 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 (𐑴 𐑤𐑩𐑒𐑨𐑵 𐑛𐑦𐑨𐑤𐑧𐑒𐑑𐑩𐑵 𐑰 𐑦𐑪 𐑦𐑛𐑩 𐑰 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩) 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑪𐑵𐑪𐑨𐑵 𐑴 𐑛𐑪𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵, 𐑷 𐑓𐑦𐑵𐑧, 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑤𐑩𐑵𐑜𐑨 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑩, 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑪𐑵𐑪𐑨𐑵. 𐑑𐑦𐑪 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑑𐑨𐑒𐑕𐑩𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑨𐑫𐑧𐑔𐑩𐑵 𐑨𐑤𐑑𐑧, 𐑷 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑪 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑑𐑨 𐑻 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑦𐑑𐑩 𐑰 𐑻 𐑚𐑨𐑑𐑨𐑤𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑨 𐑷 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑨 𐑛𐑩𐑫𐑦𐑵𐑨𐑛𐑩. 𐑗𐑦𐑧𐑕 𐑝𐑩𐑗𐑩 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑕, 𐑗𐑦𐑧𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑕𐑨𐑫𐑧𐑔𐑩 𐑝𐑨𐑤𐑩𐑮𐑨𐑕, 𐑗𐑦𐑧𐑕 𐑧𐑫𐑩 𐑝𐑨𐑤𐑦𐑛𐑨𐑕. 𐑗𐑦𐑪 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑐𐑤𐑧𐑵𐑨 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑐𐑮𐑧𐑵𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑼 𐑻 𐑕𐑩𐑔𐑦𐑩 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑧𐑜𐑨𐑤𐑪𐑤𐑩.
IV — 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑵𐑦 𐑨𐑜𐑪?
𐑡𐑦𐑕 𐑵𐑪𐑵 𐑵𐑦 𐑐𐑮𐑦𐑕𐑒𐑮𐑦𐑚𐑦𐑕 𐑻 𐑨𐑒𐑕𐑦𐑩𐑫𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑫𐑩. 𐑑𐑨𐑫𐑧𐑵, 𐑑𐑧𐑩𐑮𐑦𐑩 𐑕𐑧𐑵 𐑐𐑮𐑩𐑜𐑮𐑨𐑫𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑨𐑜𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑕𐑧𐑵𐑪𐑑𐑦𐑤𐑨. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑩𐑓𐑑𐑨 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑤𐑧𐑫𐑩 𐑰 𐑐𐑮𐑩𐑜𐑮𐑧𐑕𐑧𐑫𐑨𐑢 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩𐑢, 𐑒𐑧 𐑕𐑪𐑓𐑦𐑗𐑨𐑕 𐑨𐑤 𐑦𐑤𐑦 𐑕𐑧𐑵𐑤𐑦𐑫𐑧 𐑒𐑮𐑦𐑑𐑦𐑒𐑦 𐑻 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑤𐑧𐑫𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑢𐑧𐑵 𐑑𐑦𐑩, 𐑢𐑧𐑵 𐑑𐑦𐑩 𐑗𐑦, 𐑕𐑧𐑵 𐑩𐑓𐑧𐑮𐑑𐑩 𐑰 𐑪𐑟𐑧𐑚𐑤𐑨𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑩𐑵𐑩𐑢 𐑐𐑩𐑮 𐑦𐑮𐑦 𐑨𐑵𐑑𐑨𐑘𐑧𐑵, 𐑒𐑮𐑩𐑫 𐑝𐑨𐑜𐑨𐑢 𐑨𐑛𐑫𐑩𐑵𐑩𐑢 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑧𐑔𐑩 𐑰 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑒𐑩𐑵𐑕𐑧𐑵𐑑𐑩 𐑷 𐑨𐑜𐑩𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑩. 𐑴 𐑨𐑤𐑦𐑓𐑤𐑨𐑵𐑒𐑧, 𐑒𐑧 𐑩𐑵𐑦 𐑨𐑜𐑪 𐑕𐑧𐑵 𐑐𐑮𐑦𐑐𐑧𐑵𐑕𐑩𐑢 𐑴 𐑑𐑧𐑩𐑮𐑦𐑩𐑢, 𐑗𐑨𐑮 𐑑𐑧𐑩𐑮𐑦𐑩𐑢 «𐑧𐑝𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑧 𐑣𐑨𐑤𐑑𐑦𐑜𐑨𐑕 𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵 𐑨𐑜𐑧𐑫𐑩𐑵».
𐑨𐑫𐑚𐑨𐑘 𐑝𐑦𐑛𐑐𐑪𐑵𐑒𐑑𐑩𐑢 𐑩𐑓𐑑𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑮𐑧𐑟𐑪𐑤𐑑𐑩 𐑰 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑧𐑔𐑩 𐑷 𐑫𐑨𐑤𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑧𐑚𐑤𐑩. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑮𐑦𐑓𐑪𐑡𐑧𐑢𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑑𐑦𐑪, 𐑒𐑦𐑪 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑖𐑨𐑵𐑡𐑦 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩𐑵, 𐑕𐑧𐑛 𐑕𐑧𐑵𐑑𐑨𐑵𐑑𐑧 𐑕𐑦𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑚𐑤𐑨, 𐑧𐑤𐑧𐑒𐑑𐑨𐑕 𐑛𐑧𐑛𐑦𐑗𐑦 𐑕𐑦𐑵 𐑾 𐑓𐑨𐑵𐑑𐑨𐑟𐑦𐑩𐑢, 𐑼 𐑒𐑦𐑪 𐑩𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑕𐑧𐑵𐑐𐑩𐑑𐑧𐑵𐑔𐑨 𐑷 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨, 𐑕𐑧𐑛 𐑦𐑨 𐑣𐑧𐑮𐑩𐑩. 𐑤𐑨𐑔𐑨𐑢 𐑮𐑦𐑑𐑨𐑮𐑩𐑢 𐑷 𐑐𐑤𐑨𐑑𐑧𐑔𐑨𐑢 𐑨𐑓𐑧𐑮𐑩𐑢 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑨𐑕 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑢. 𐑢𐑧𐑵 𐑻 𐑩𐑓𐑑𐑨 𐑓𐑦𐑵𐑐𐑪𐑵𐑒𐑑𐑩 𐑰 𐑧𐑒𐑕𐑝𐑦𐑜𐑤𐑨𐑢 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩𐑢, 𐑦𐑵𐑒𐑤𐑪𐑟𐑦𐑝𐑧 𐑻 𐑫𐑨𐑤𐑛𐑧𐑒𐑕𐑑𐑮𐑨𐑢 𐑪𐑵𐑪𐑓𐑤𐑨𐑵𐑒𐑧, 𐑷 𐑻 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑐𐑦𐑮𐑩𐑑𐑧𐑩𐑮𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑼 𐑻 𐑒𐑩𐑵𐑑𐑮𐑨𐑘𐑨 𐑓𐑤𐑨𐑵𐑒𐑩. 𐑷 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨𐑢 𐑑𐑧𐑵𐑛𐑧𐑵𐑔𐑩𐑢 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑐𐑮𐑩𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑼 𐑻 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑨 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩. 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑓𐑨𐑤𐑪 𐑼 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨𐑵 𐑒𐑨𐑐𐑑𐑦𐑤𐑩𐑵!
𐑻 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑨 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑨𐑫 𐑧𐑕𐑑𐑦𐑕 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨, 𐑕𐑧𐑛 𐑡𐑦 𐑢𐑨 𐑦𐑨𐑫 𐑧𐑕𐑑𐑦𐑕 𐑮𐑧𐑤𐑨𐑑𐑦𐑝𐑧 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑐𐑩𐑝𐑨. 𐑕𐑧𐑛 𐑑𐑦𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑦𐑕 𐑑𐑦𐑨𐑫. 𐑵𐑪𐑵 𐑻 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑧𐑢𐑐𐑨𐑮𐑑𐑧 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑦𐑑𐑨 𐑷 𐑦𐑜𐑵𐑩𐑮𐑨𐑑𐑨. 𐑐𐑤𐑦𐑧, 𐑧𐑗 𐑕𐑧 𐑻 𐑵𐑩𐑫𐑚𐑮𐑩 𐑰 𐑵𐑩𐑝𐑨𐑢 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢, 𐑛𐑨𐑵𐑒𐑧 𐑾 𐑻 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑮𐑧𐑑𐑩, 𐑒𐑮𐑧𐑕𐑒𐑨𐑕, 𐑒𐑮𐑩𐑫 «𐑤𐑦𐑐𐑕𐑧𐑮𐑝𐑩𐑢» 𐑾 𐑻 𐑔𐑧𐑤𐑩𐑢 𐑰 𐑻 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑩, 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢𐑫𐑪𐑤𐑑𐑩 𐑖𐑨𐑢𐑵𐑧 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑨𐑕 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑵𐑪𐑮 𐑐𐑩𐑮 𐑕𐑦𐑨 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨 𐑨𐑫𐑪𐑟𐑦𐑡𐑩. 𐑑𐑦𐑩 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑒𐑮𐑦𐑑𐑦𐑒𐑩 𐑾 𐑦𐑤𐑦; 𐑩𐑵𐑦 𐑵𐑧𐑐𐑮𐑧 𐑵𐑧 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑫𐑩𐑝𐑨𐑛𐑦𐑕𐑑𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩𐑵. 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑵𐑧 𐑐𐑤𐑦 𐑩𐑤 𐑒𐑩𐑫𐑧𐑵𐑑𐑩 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨 𐑕𐑑𐑨𐑑𐑩. 𐑒𐑧, 𐑵𐑪𐑵𐑑𐑧𐑫𐑐𐑧, 𐑻 𐑩𐑮𐑦𐑜𐑦𐑵𐑨𐑤𐑨 𐑦𐑛𐑧𐑩 𐑰 𐑣𐑩𐑫𐑨𐑮𐑨 𐑪𐑵𐑪𐑦𐑡𐑩 𐑐𐑧𐑮 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑕𐑧𐑮𐑦𐑩𐑟𐑧 𐑑𐑮𐑨𐑒𐑑𐑨𐑑𐑨.
𐑛𐑩, 𐑵𐑦𐑨 𐑧𐑤𐑦𐑮𐑐𐑪𐑵𐑒𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑰 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑧𐑜𐑧𐑔𐑩 𐑷 𐑕𐑧𐑵𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑧𐑔𐑩. 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑒𐑩𐑫𐑧𐑵𐑔𐑦 𐑐𐑮𐑧𐑕𐑒𐑨𐑘 𐑰 𐑻 𐑒𐑩𐑫𐑧𐑵𐑔𐑩. 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑜𐑦 𐑷 𐑐𐑨𐑔𐑦𐑧𐑵𐑔𐑧 𐑷 𐑔𐑧𐑤𐑒𐑩𐑵𐑕𐑔𐑦𐑧. 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑨𐑢 𐑐𐑩𐑕𐑑𐑪𐑤𐑨𐑕 𐑑𐑪𐑢𐑨𐑢𐑵 𐑮𐑧𐑟𐑪𐑤𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑕𐑦𐑫𐑐𐑤𐑧 𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑖𐑨𐑵𐑡𐑦 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩𐑵 𐑣𐑩𐑛𐑦𐑨𐑘 𐑴 𐑫𐑩𐑮𐑜𐑨𐑘. 𐑑𐑨𐑫𐑧𐑵, 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑚𐑩𐑵𐑧 𐑕𐑧 𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑩𐑕 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑦 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩𐑵 𐑐𐑩𐑕𐑑 50 𐑢𐑨𐑮𐑩𐑢 𐑩𐑤 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑨𐑫.
𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑪 𐑵𐑦𐑵 𐑣𐑧𐑮𐑩𐑩𐑢 𐑼 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑵𐑑𐑨𐑢 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑨𐑢 𐑤𐑦𐑚𐑮𐑩𐑢. 𐑵𐑦𐑨𐑢 𐑨𐑜𐑩𐑢 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑦𐑑𐑨𐑢, 𐑕𐑧𐑵𐑛𐑨𐑵𐑒𐑦𐑑𐑨𐑢, 𐑷 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑧𐑚𐑤𐑧, 𐑕𐑧𐑵𐑓𐑮𐑪𐑒𐑑𐑨𐑢. 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑛𐑨𐑘𐑮𐑧 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑪, 𐑗𐑨𐑮 𐑵𐑦 𐑕𐑔𐑦𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑵𐑦𐑨𐑢 𐑐𐑧𐑵𐑩𐑢 𐑵𐑧 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑕𐑧𐑵𐑓𐑮𐑪𐑒𐑑𐑨𐑢. 𐑧𐑚𐑤𐑧 𐑵𐑦 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑨𐑫 𐑨𐑑𐑦𐑵𐑜𐑩𐑕 𐑵𐑦𐑨𐑵 𐑓𐑦𐑵𐑨𐑵 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩𐑵, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧 𐑐𐑩𐑝𐑩𐑕 𐑖𐑨𐑵𐑡𐑦 𐑻 𐑝𐑦𐑝𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑒𐑧𐑤𐑒𐑨𐑢 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢. 𐑷 𐑕𐑧 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑝𐑩𐑕 𐑓𐑨𐑮𐑦 𐑧𐑗 𐑑𐑦𐑩𐑵, 𐑵𐑦 𐑨𐑤𐑫𐑧𐑵𐑨𐑘 𐑐𐑩𐑝𐑩𐑕 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑦 𐑦𐑩𐑵 𐑵𐑩𐑝𐑨𐑵 𐑐𐑮𐑦 𐑵𐑦 𐑫𐑧𐑫. 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑪, 𐑒𐑧 𐑧𐑗 𐑵𐑪𐑮 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑐𐑤𐑦𐑚𐑩𐑵𐑦𐑡𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑕𐑪𐑒𐑔𐑧𐑕𐑩, 𐑷 𐑩𐑵𐑦 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑝𐑦𐑛𐑦 𐑑𐑦𐑩𐑵 𐑼 𐑨𐑤𐑦𐑨, 𐑵𐑧 𐑑𐑪𐑢 𐑧𐑝𐑦𐑛𐑧𐑵𐑑𐑨 𐑤𐑩𐑒𐑩 𐑒𐑨𐑢 𐑑𐑧𐑫𐑐𐑩. 𐑷 𐑓𐑩𐑢𐑧, 𐑵𐑧 𐑩𐑓𐑑𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑓𐑩𐑢𐑧, 𐑩𐑵𐑦 𐑧𐑗 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑜𐑨𐑢𐑵𐑦 𐑗𐑦𐑩𐑵, 𐑢𐑧 𐑻 𐑑𐑪𐑑𐑨 𐑕𐑪𐑮𐑐𐑮𐑦𐑟𐑩 𐑰 𐑧𐑗 𐑻 𐑨𐑜𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢.
𐑪𐑵𐑪𐑧, 𐑵𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑪 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑛𐑦𐑤𐑦𐑜𐑧𐑵𐑑𐑧, 𐑵𐑧 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑗𐑦𐑧𐑕 𐑛𐑪𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵, 𐑕𐑧𐑛 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑰 𐑵𐑦𐑨 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩. 𐑵𐑦 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑨𐑒𐑑𐑦 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑵𐑦𐑨𐑵 𐑪𐑵𐑪𐑨𐑵 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩𐑵, 𐑒𐑦𐑨𐑫 𐑵𐑦 𐑨𐑑𐑦𐑵𐑜𐑨𐑕 𐑻 𐑕𐑪𐑓𐑦𐑗𐑨𐑵 𐑨𐑤𐑑𐑨𐑵 𐑵𐑦𐑝𐑧𐑤𐑩𐑵. 𐑑𐑦𐑩 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑮𐑩𐑓𐑪𐑵𐑛𐑦𐑜𐑦 𐑵𐑦𐑨𐑵 𐑒𐑪𐑵𐑕𐑧𐑵𐑑𐑩𐑵 𐑰 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑧𐑔𐑩.
𐑛𐑪𐑧, 𐑵𐑦 𐑒𐑮𐑧𐑪 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑑𐑮𐑨𐑛𐑦𐑔𐑦𐑩𐑢𐑵, 𐑓𐑧𐑕𐑑𐑩𐑑𐑨𐑜𐑩𐑢𐑵, 𐑕𐑦𐑫𐑚𐑩𐑤𐑩𐑢𐑵, 𐑝𐑧𐑕𐑑𐑨𐑠𐑩𐑢𐑵, 𐑫𐑨𐑵𐑡𐑨𐑠𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩𐑵, 𐑒.𐑕. 𐑵𐑧 𐑐𐑧𐑮 𐑩𐑮𐑛𐑩𐑵𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑐𐑧𐑮 𐑻 𐑕𐑨𐑫𐑨 𐑵𐑨𐑑𐑪𐑮𐑨 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩 𐑰 𐑦𐑪 𐑨𐑢𐑵 𐑨𐑤𐑦𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩. 𐑵𐑦 𐑮𐑦𐑜𐑨𐑮𐑛𐑪 𐑪𐑵𐑪 𐑻 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑵 𐑷 𐑒𐑩𐑐𐑦𐑪 𐑻 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢𐑵 𐑵𐑦 𐑖𐑨𐑑𐑨𐑕, 𐑷 𐑑𐑦𐑧𐑤, 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑐𐑪𐑟𐑤𐑩, 𐑦𐑩𐑫 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑦𐑩𐑫 𐑨𐑤𐑛𐑩𐑵𐑪 𐑻 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑢 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑢 𐑰 𐑵𐑦𐑨 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩, 𐑵𐑧 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑨𐑵𐑑𐑧 𐑕𐑨𐑫𐑑𐑧𐑫𐑐𐑧, 𐑒𐑧 𐑵𐑦 𐑕𐑑𐑮𐑧𐑚𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑑𐑪𐑑𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩. 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑒𐑩𐑵𐑑𐑮𐑦𐑚𐑪𐑦, 𐑷 𐑗𐑦𐑪 𐑒𐑩𐑵𐑑𐑮𐑦𐑚𐑪𐑪!
𐑑𐑮𐑦𐑧, 𐑵𐑦 𐑦𐑵𐑑𐑧𐑮𐑮𐑦𐑤𐑨𐑑𐑪 𐑒𐑪𐑵 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢. 𐑵𐑧 𐑵𐑪𐑮 𐑮𐑧𐑑𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑝𐑦𐑟𐑨𐑡-𐑾-𐑝𐑦𐑟𐑨𐑡𐑧, 𐑕𐑧 𐑧𐑚𐑤𐑨𐑕. 𐑑𐑦𐑩 𐑜𐑮𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑐𐑩𐑮 𐑑𐑮𐑨𐑵𐑕𐑓𐑩𐑮𐑫𐑦 𐑻 𐑦𐑛𐑧𐑩𐑵 𐑐𐑮𐑦 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑧𐑔𐑩 𐑾 𐑝𐑧𐑮𐑨 𐑕𐑧𐑵𐑑𐑩 𐑰 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑧𐑔𐑩.
𐑒𐑝𐑨𐑮𐑧, 𐑵𐑦 𐑒𐑮𐑧𐑪 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑮𐑨𐑢𐑵 𐑝𐑨𐑤𐑩𐑮𐑨𐑠𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑤𐑦𐑓𐑧𐑤𐑦𐑗𐑦𐑜𐑨𐑕 𐑵𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑝𐑦𐑝𐑩𐑢𐑵. 𐑵𐑦 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑦 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑨𐑮𐑑𐑩 𐑷 𐑐𐑮𐑦 𐑨𐑫𐑪𐑟𐑨𐑠𐑩𐑢: 𐑫𐑪𐑟𐑦𐑒𐑩, 𐑓𐑦𐑤𐑫𐑩𐑢, 𐑤𐑦𐑚𐑮𐑩𐑢, 𐑒𐑩𐑫𐑦𐑒𐑕𐑩𐑢, 𐑮𐑨𐑒𐑩𐑵𐑑𐑩𐑢, 𐑐𐑧𐑵𐑑𐑮𐑨𐑠𐑩𐑢, 𐑒𐑪𐑵𐑝𐑧𐑵𐑩𐑢, 𐑒𐑪𐑮𐑕𐑩𐑢, 𐑤𐑧𐑮𐑵𐑧𐑢𐑩𐑢, 𐑦𐑵𐑓𐑩𐑮𐑫𐑧𐑢𐑩𐑢, 𐑦𐑛𐑦𐑩𐑫𐑩𐑢, 𐑧𐑵𐑑𐑮𐑧𐑐𐑮𐑧𐑵𐑩𐑢, 𐑒.𐑑.𐑐. 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑪 𐑣𐑨𐑝𐑨𐑕 𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩𐑵 𐑛𐑨𐑘𐑮𐑧 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦 𐑕𐑧 𐑩𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑡𐑪𐑦 𐑻 𐑓𐑮𐑪𐑒𐑑𐑩𐑢𐑵 𐑰 𐑕𐑦𐑨 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑐𐑮𐑧𐑵𐑩. 𐑪𐑵𐑪 𐑚𐑧𐑤𐑨 𐑒𐑨𐑵𐑑𐑩, 𐑪𐑵𐑪 𐑨𐑫𐑪𐑟𐑨 𐑓𐑦𐑤𐑫𐑧𐑑𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑨𐑤𐑑𐑦𐑮𐑨 𐑩𐑤 𐑛𐑧𐑒 𐑤𐑦𐑚𐑮𐑩𐑢 𐑐𐑮𐑦 𐑻 𐑚𐑩𐑵𐑧𐑔𐑩 𐑰 𐑻 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑩. 𐑵𐑦 𐑒𐑮𐑧𐑪 𐑧𐑑𐑩𐑕𐑩𐑵 𐑐𐑧𐑮 𐑒𐑦𐑪 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢 𐑫𐑧𐑫𐑝𐑩𐑤𐑧 𐑧𐑒𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑧𐑕𐑑𐑦 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑐𐑮𐑧𐑵𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢. 𐑵𐑦 𐑨𐑜𐑪 𐑧𐑒𐑕𐑑𐑧𐑮𐑧𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑦𐑵𐑝𐑦𐑑𐑦 𐑧𐑵𐑧𐑵. 𐑩𐑐𐑑𐑦𐑫𐑦𐑕𐑫𐑧 𐑷 𐑫𐑧𐑫𐑓𐑦𐑛𐑧, 𐑵𐑦 𐑫𐑩𐑵𐑑𐑮𐑪 𐑻 𐑨𐑤𐑑𐑧𐑮𐑵𐑨𐑑𐑦𐑝𐑨𐑵 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑵 𐑵𐑦 𐑫𐑧𐑫 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑕𐑐𐑧𐑮𐑑𐑦.
𐑒𐑝𐑦𐑵𐑧, 𐑒𐑦𐑨𐑫 𐑵𐑦 𐑕𐑪𐑓𐑦𐑗𐑧 𐑒𐑮𐑧𐑕𐑒𐑦𐑕 𐑐𐑩𐑮 𐑣𐑨𐑝𐑦 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑾 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑵𐑦 𐑪𐑟𐑪 𐑑𐑦𐑪𐑵 𐑦𐑵𐑓𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑐𐑩𐑮 𐑐𐑮𐑩𐑐𐑨𐑜𐑨𐑵𐑛𐑦 𐑐𐑤𐑦 𐑧𐑓𐑦𐑒𐑧 𐑐𐑩𐑮 𐑵𐑦𐑨 𐑔𐑧𐑤𐑩. 𐑵𐑦𐑨 𐑓𐑦𐑵𐑨 𐑔𐑧𐑤𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑵𐑦 𐑨𐑵𐑕𐑑𐑨𐑑𐑨𐑘𐑦𐑜𐑪 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨𐑵 𐑫𐑨𐑤𐑮𐑨𐑐𐑦𐑛𐑨𐑵 𐑧𐑝𐑩𐑤𐑪𐑩𐑵 𐑾 𐑪𐑵𐑪𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑦𐑡𐑩 𐑷 𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵𐑛𐑦𐑡𐑩 𐑰 𐑨𐑤𐑦𐑨 𐑵𐑨𐑔𐑦𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑷 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑐𐑧𐑮 𐑵𐑦𐑨 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩 𐑷 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩. 𐑨𐑵𐑕𐑑𐑨𐑑𐑨𐑘 𐑻 «𐑓𐑦𐑵𐑨 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩» 𐑰, 𐑧𐑒𐑟. 𐑻 𐑨𐑵𐑜𐑤𐑨 𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩 𐑷 𐑑𐑦𐑧𐑕 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩, 𐑵𐑦 𐑔𐑧𐑤𐑨𐑕 𐑻 𐑓𐑦𐑵𐑨𐑵 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩𐑵 𐑰 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑩 𐑷 𐑑𐑦𐑧𐑕 𐑤𐑦𐑵𐑜𐑝𐑩. 𐑵𐑧 𐑐𐑧𐑮 𐑐𐑧𐑮𐑓𐑩𐑮𐑑𐑩 𐑷 𐑛𐑧𐑝𐑦𐑜𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑐𐑧𐑮 𐑐𐑨𐑔𐑨 𐑒𐑮𐑧𐑩 𐑰 𐑨𐑤𐑑𐑧𐑮𐑵𐑨𐑑𐑦𐑝𐑩, 𐑒𐑦𐑪 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑦𐑵𐑒𐑤𐑪𐑟𐑦𐑝𐑧𐑫𐑨, 𐑓𐑧𐑤𐑦𐑗𐑦𐑜𐑨 𐑷 𐑨𐑤𐑤𐑩𐑜𐑨. 𐑵𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑪 𐑒𐑦𐑧𐑤 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑩-𐑒𐑪𐑤𐑑𐑪𐑮𐑩, 𐑧𐑗 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑨 𐑐𐑮𐑩𐑑𐑩-𐑧𐑑𐑵𐑩, 𐑐𐑩𐑮 𐑒𐑧 𐑦𐑨𐑫 𐑵𐑦 𐑑𐑮𐑨𐑵𐑕𐑓𐑩𐑮𐑫𐑦𐑡𐑪 𐑰 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢 𐑾 ·𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑩𐑢, 𐑷 𐑻 𐑔𐑧𐑑𐑧𐑮𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑕𐑧𐑒𐑝𐑪 𐑵𐑦𐑵!
𐑐𐑩𐑮 𐑑𐑦𐑪 𐑔𐑧𐑤𐑩, 𐑵𐑦 𐑕𐑧𐑮𐑗𐑪 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑵𐑨𐑑𐑪𐑮𐑧 𐑧𐑫𐑨𐑕 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢, 𐑷 𐑵𐑪𐑮 𐑐𐑩𐑕𐑑𐑧 𐑵𐑦 𐑔𐑧𐑤𐑪 𐑒𐑩𐑵𐑝𐑦𐑵𐑒𐑦 𐑨𐑤𐑦𐑨𐑢𐑵 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑚𐑧𐑟𐑩𐑵𐑨𐑕 𐑐𐑤𐑦 𐑛𐑨 𐑓𐑩𐑮𐑫𐑨𐑛𐑩 𐑐𐑩𐑮 𐑓𐑨𐑮𐑦𐑡𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢. 𐑵𐑧 𐑗𐑦𐑪𐑢 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑦𐑡𐑦 𐑧𐑕𐑐𐑧𐑮𐑨𐑵𐑑𐑪𐑢𐑨𐑵𐑦𐑕𐑑𐑩𐑢, 𐑛𐑩 𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑔𐑧𐑵𐑑𐑮𐑦𐑡𐑦 𐑐𐑮𐑦 𐑣𐑩𐑫𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑐𐑤𐑦𐑚𐑩𐑵𐑦𐑜𐑩𐑕 𐑵𐑦𐑨𐑵 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩𐑵. 𐑑𐑦𐑧𐑤, 𐑼 𐑻 𐑓𐑦𐑵𐑩, 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑕 𐑻 𐑫𐑨𐑤𐑚𐑩𐑵𐑪𐑤𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑛𐑧𐑝𐑨𐑕 𐑨𐑛𐑨𐑐𐑑𐑦𐑡𐑦 𐑾 𐑵𐑦𐑨 𐑒𐑩𐑫𐑪𐑵𐑪𐑫𐑩, 𐑷 𐑵𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑧. 𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩𐑕 𐑗𐑨𐑮 𐑵𐑦 𐑐𐑨𐑮𐑩𐑤𐑨𐑕 𐑐𐑮𐑦 𐑚𐑩𐑵𐑧𐑔𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑗𐑨𐑮 𐑵𐑦 𐑫𐑩𐑵𐑑𐑮𐑨𐑕 𐑚𐑩𐑵𐑧𐑔𐑩𐑵.
𐑗𐑪 𐑗𐑦 𐑑𐑦𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑪𐑑𐑩𐑐𐑦𐑩? 𐑧𐑚𐑤𐑧. 𐑧𐑗 𐑐𐑮𐑩𐑚𐑨𐑚𐑤𐑧. 𐑗𐑪 𐑵𐑧𐑐𐑮𐑧? 𐑒𐑦𐑪 𐑕𐑔𐑦𐑨𐑕? 𐑵𐑦 𐑵𐑪𐑮 𐑕𐑔𐑦𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑕𐑧 𐑩𐑵𐑦 𐑵𐑧 𐑝𐑩𐑤𐑨𐑕, 𐑒𐑧 𐑻 𐑚𐑩𐑵𐑩 𐑝𐑧𐑵𐑒𐑪, 𐑻 𐑐𐑤𐑧𐑢 𐑚𐑩𐑵𐑨 𐑫𐑨𐑵𐑦𐑧𐑮𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑒𐑧 𐑐𐑮𐑩𐑒𐑤𐑨𐑫𐑦 𐑗𐑦𐑨𐑵 𐑨𐑜𐑩𐑵 𐑕𐑧𐑵𐑪𐑑𐑦𐑤𐑨, 𐑪𐑑𐑩𐑐𐑦𐑨, 𐑝𐑨𐑵𐑨, 𐑷 𐑐𐑩𐑕𐑑𐑧 𐑫𐑧𐑫 𐑓𐑨𐑮𐑦 𐑵𐑧𐑵𐑦𐑩𐑵 𐑨𐑢𐑵. 𐑑𐑦𐑧𐑤, 𐑻 𐑫𐑨𐑤𐑝𐑧𐑵𐑒𐑩 𐑰 𐑻 𐑚𐑩𐑵𐑩 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑔𐑧𐑮𐑑𐑨𐑕. 𐑑𐑨𐑫𐑧𐑵, 𐑧𐑗 𐑕𐑧 𐑻 𐑵𐑪𐑵𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑨𐑕𐑐𐑧𐑒𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑦𐑧𐑤 𐑫𐑨𐑤𐑨𐑫𐑧𐑔𐑨 𐑷 𐑦𐑵𐑛𐑦𐑓𐑧𐑮𐑧𐑵𐑑𐑨 𐑐𐑮𐑦 𐑵𐑦𐑨 𐑔𐑧𐑤𐑩, 𐑑𐑦𐑩 𐑵𐑧 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑻 𐑵𐑧𐑐𐑮𐑨 𐑕𐑑𐑨𐑑𐑩 𐑰 𐑻 𐑧𐑕𐑑𐑩𐑵𐑑𐑧𐑔𐑩. 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑐𐑩𐑝𐑨𐑕 𐑖𐑨𐑵𐑡𐑦𐑡𐑦, 𐑷 𐑡𐑦 𐑖𐑨𐑵𐑡𐑦𐑡𐑦𐑕 𐑫𐑪𐑤𐑑𐑓𐑩𐑢𐑧 𐑛𐑪𐑫 𐑻 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩. 𐑵𐑧 𐑵𐑪𐑮 𐑐𐑮𐑩 𐑨𐑜𐑩𐑢 𐑰 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑧𐑜𐑨𐑢 𐑐𐑧𐑮𐑕𐑩𐑵𐑩𐑢 𐑒𐑦𐑧𐑤 ·𐑵𐑨𐑐𐑩𐑤𐑧𐑩𐑵𐑩, 𐑕𐑧𐑛 𐑐𐑤𐑦 𐑐𐑮𐑧𐑔𐑦𐑐𐑧 𐑐𐑮𐑩 𐑨𐑜𐑩𐑢 𐑰 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨𐑢 𐑮𐑧𐑝𐑨𐑵𐑑𐑩𐑢, 𐑒𐑦𐑪𐑢 𐑤𐑨𐑚𐑩𐑮𐑦𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑤𐑨𐑘𐑑𐑧, 𐑕𐑧𐑛 𐑓𐑧𐑮𐑝𐑩𐑮𐑧, 𐑐𐑩𐑮 𐑦𐑪 𐑜𐑮𐑨𐑵𐑛𐑨 𐑫𐑦𐑕𐑦𐑩. 𐑦𐑤𐑦 𐑧𐑕𐑑𐑨𐑕 𐑑𐑮𐑩 𐑩𐑓𐑑𐑧 𐑓𐑩𐑮𐑜𐑧𐑕𐑦𐑑𐑨𐑢, 𐑕𐑧𐑛 𐑵𐑦 𐑝𐑦𐑝𐑨𐑕 𐑼 𐑻 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩, 𐑒𐑦𐑪𐑵 𐑨𐑵𐑒𐑨𐑘 𐑦𐑤𐑦 𐑐𐑨𐑮𐑑𐑩𐑐𐑮𐑧𐑵𐑦𐑕 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑑𐑮𐑪𐑦. 𐑕𐑧𐑵 𐑦𐑤𐑦, 𐑤𐑨 𐑫𐑩𐑵𐑛𐑩 𐑧𐑕𐑑𐑪𐑕 𐑼 𐑧𐑗 𐑐𐑤𐑦 𐑑𐑧𐑮𐑪𐑮𐑨 𐑕𐑑𐑨𐑑𐑩, 𐑷 𐑵𐑦 𐑛𐑨𐑵𐑒𐑪 𐑦𐑤𐑦𐑵 𐑐𐑮𐑩 𐑒𐑧 𐑦𐑤𐑦 𐑦𐑜𐑵𐑩𐑮𐑦𐑕 𐑻 𐑨𐑕𐑧𐑮𐑑𐑩𐑢𐑵, 𐑒𐑧 𐑦𐑤𐑦𐑨𐑢 𐑨𐑜𐑩𐑢 𐑧𐑕𐑑𐑪𐑕 𐑝𐑨𐑵𐑨𐑢, 𐑒𐑨𐑢 𐑫𐑨𐑤𐑜𐑮𐑨𐑘 𐑗𐑦𐑩, 𐑨𐑜𐑦𐑕.
𐑫𐑧𐑫𐑩𐑮𐑪, 𐑒𐑧 𐑗𐑦𐑪 𐑩𐑒𐑨𐑟𐑨𐑠𐑩 𐑼 𐑻 𐑣𐑦𐑕𐑑𐑩𐑮𐑦𐑩 𐑨𐑕𐑐𐑧𐑒𐑑𐑦𐑕 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑚𐑤𐑨 𐑡𐑦𐑕 𐑻 𐑫𐑩𐑫𐑧𐑵𐑑𐑩 𐑒𐑦𐑨𐑫 𐑡𐑦 𐑮𐑧𐑨𐑤𐑦𐑡𐑦𐑕. 𐑐𐑩𐑕𐑑 𐑑𐑦𐑨𐑫, 𐑩𐑵𐑦 𐑒𐑩𐑵𐑕𐑦𐑛𐑧𐑮𐑨𐑕 𐑡𐑦𐑵 𐑑𐑪𐑑𐑧 𐑫𐑨𐑤𐑧𐑝𐑦𐑑𐑧𐑚𐑤𐑨.
𐑝𐑧𐑮𐑒𐑦𐑕: ·𐑢𐑩𐑣𐑨𐑵𐑵𐑧𐑕 ·𐑜𐑧𐑵𐑚𐑧𐑮𐑜
𐑒𐑩𐑮𐑧𐑒𐑑𐑦𐑕 𐑒𐑨𐑢 𐑮𐑧𐑨𐑮𐑨𐑵𐑡𐑦𐑕: ·𐑒𐑪𐑮𐑑𐑦𐑕𐑩 ·𐑖𐑧𐑐𐑨𐑮𐑛𐑩
THE ESPERANTUJANIST MANIFESTO
"You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one. I hope someday you’ll join us, and the world will be as one."
John Lennon
I — The Esperanto Ideologies
In Esperantujo (“Esperantoland”), there are three main ideologies:
- Finvenkismo — the idea that we must convince everyone to learn Esperanto, and convince the governments that they must adopt Esperanto as a second language, so that the world will become a better place through Esperanto.
- Raŭmismo — considers the Esperanto language to be its own minority language, and one should act in order to protect it as a minority language.
- Sennaciismo (Anationalism) — the smallest ideology of the three. The idea that workers must strive to make Esperanto the common language of the global working class, in order to create a global government. For this purpose, it completely rejects nationalism.
Esperantuanism (Esperant-uj-an-ismo; Esperanto-land-member-ism) is a synthesis of these three ideologies.
Esperantujanismo strives to motivate others to learn Esperanto so that they become members of Esperantujo, and thus, enlargen our community. Contrary to finvenkismo, we do not want all people to learn Esperanto (would you like it if some prick spread hatespeach through Esperanto?), but only the good people of the world, who already have a natural tendency to join Esperantujo, if they only knew about it.
We consider raŭmismo to be aimless, but we agree about the importance of protecting the Esperanto culture.
Finally, sennaciismo has some excellent criticisms against nationalism, and we agree on the benefits of a monolingual world, but its one-sided focus on the working class is restricting.
We strive to make Esperantujo itself a sufficiently interesting and welcoming place that others would want to join voluntarily. The goal is for Esperantujo itself to grow more and more until it is a strong enough force that we can guide the evolution of the world. To improve the world by making us ourselves become the world.
We want to emphasize that Esperantujanism is not a big deviation from the already mentioned ideologies, but only a new path to similar goals. We do not consider other Esperantists adversaries, and we do not tell others to «stop everything and do like this instead!». If you like what we stand for and want to join, you are very welcome! If you don’t, we still consider you a friend and potential ally. Only those who want to join, we want as members.
II — Nation, Nation-State and Oneworldism
Identity, whether you can describe it scientifically or not, is important to us humans, because it helps us make out who is a «friend» and who is not. It is the force that turns your unfamiliar neighbor a compatriot. Although we cannot accurately describe this force, it does indeed exist, and because of it, conflicts that would not exist without certain identities emerge.
One of the biggest and most powerful identities is nationalism. It is the biggest reason for many bloody conflicts.
A nation is a collective sense of identity, based on e.g. history, religion, culture, language and/or territory. A nation-state is the idea that a state’s territory should be based on a nation. For a few states this is suitable, but many countries are too ethnically diverse and/or territorially too spread-out to be true nation-states. Such a state is either too small to be independent of the will of more powerful states, or has more than one nation (or ethnic group) within its borders. Moreover, the concept of nation, due to its need to create boundaries between «here» and «other countries», tends to divide people between «us» and «them», based on differences that most often are not important, but become important in the minds of nationals.
Therefore, a nation-state is an impossible concept in most parts of the world, and only by being dishonest about these serious shortcomings can nationalists continue to praise nationalism.
For the above reasons, organizing oneself socially and culturally by nation can work smoothly, but not territorially, economically nor politically. For these purposes, other forms of organization are needed.
We Esperantuanists adhere to unumondismon (that the world be united through the idea of a common humanity). But not an oneworldism this is like a «boring Maoist jacket». We want an oneworldism in which all the various cultural and national treasures are made colorful, cheered and cherished, and only those parts that make us look at each other as not part of the same humanity are to be eradicated. Organizationally, such a world can not of course be divided according to nation-states, but according to organizational forms that allow us to work together harmoniously. In such a world, we probably do not live under just one form of organization, as in the current states, but under several (one for economy, one for culture, one for language policy, etc.), which may or may not correspond with each other, and they may be of different sizes. How they will function should be according to the will and needs of the people who will live under those forms of organizations. We do not call for everyone to live under the same system. There are many ways to do wrong, but there are also many ways to do right. Let’s support every organizational alternative that fits our general goal of unification, because we all have our own ideas for solutions to our daily problems.
We must eradicate the notion of a nation-state, but not of nations. We are one humanity, but we are also children of our countries. Let’s look at our cultures only as local varieties of the shared wide world, our languages as only dialects of a long-forgotten Ursprache, and the different people around the world as members of the same big family.
III — The Road to Unilinguism and Esperanto
At the beginning of the 21st century, 50% of the living languages in the world had less than 100 native speakers (less than even Esperanto). Linguists estimate that 90% of the current living languages will be extinct by the end of the 21st century. The force that pushed this development ever more forward is the need for intercultural and economic connections. In the battle between the languages, the language that has greater influence over cultural and economic affairs squeeze out the others. Sometimes quickly, sometimes slowly, but always with the same result. This development is an undeniable fact, and, more importantly, it can not be stopped.
Many linguists, however, imagine that after the extermination of all smaller languages, the world will stabilize and divide into a few linguistic groups of the winners, and, presumably, after that they will live side by side with each other, as if time had stopped.
Really?
We think otherwise. Most likely, at that time the world will stabilize somewhat, yes, but the battle for linguistic dominance will not stop. The need to communicate and connect will be even more important in that world, not less, than it is now. In that world, it will be the language that has more cultural and economic influence over the others that will grow continuously. Little by little, the will to protect one’s own language weakens because of this, and eventually the speakers will no longer feel that their language is worth preservation and stop protecting it, even after several centuries of staunch love to their language. Then, the extinction of the language is only a matter of time, and not a great many speakers will mourn its death. The current great languages, which are easily and vainly imagined existing forever, will experience the same suffocated death that many dying languages are experiencing today, perhaps even within the next 500 years (a short time in the history of mankind).
In the end, only one language will win, and the world will become effectively monocultural. Local variations will probably exist, but they will be similar to the differences between, e.g., the English, American, and Australian cultures. Not quite the same, but not so different either. But nothing of the defeated cultures will remain. And no one will mourn that, in the same way that we do not mourn the death of Latin or Sanskrit. We have certainly lost cultural treasures through their deaths, but that does not matter to us, because we have our own cultures and languages. Dead languages do not affect our daily lives.
We want to emphasize that the future loss of the many colorful cultures and languages is a very regrettable thing, and we do not celebrate this at all. However, it is not worth fighting the inevitable. We can only adapt. Therefore, we must carefully document the languages and cultures for posterity, and encourage people to learn, use and preserve their languages and cultures for as long as possible.
Even if that future looks unappealing, it also presents us with an opportunity: we, the humanity, can influence the evolution of the process of monolingualism. We can decide if development should really continue according to the chaotic processes of history, that doing nothing is the most appropriate choice. Shall the victor gain all, and the vanquished nothing?
We are saying no to that. We can choose another path. The path of inclusiveness. That we choose a language in which we can preserve all the treasures of the world’s cultures and languages.
But which language?
We Esperantuanists propose that the language Esperanto be the future single global language. We have three reasons for choosing it:
- Esperanto is a mature and a relatively easy to learn language. All people all over the world can learn it well enough to participate in every imaginable conversation. Esperanto is, yes, originally from (mainly) European languages, but that fact does not prevent it from being able to include all parts of other languages that should be preserved, and thus, consequently, their cultures. Other languages are not as inclusive, because they have not evolved to be the global language, which is the stated goal of Esperanto. Many critics claim that Esperanto is not perfect, nor the easiest language to learn, and therefore there are more suitable languages than Esperanto for this end. Maybe, but they lack something more important than just ease of learning: a global culture.
- The Esperanto culture contains the ideas (even if not so concretely) that we think are important for the unified world: unification of humanity, curiosity, tolerance, cooperation, progressiveness, etc. After more than 130 years of development, this ideology is now incorporated in the language and culture. It is much easier to walk on an existing road than to build a completely new one.
- Esperanto can also preserve existing cultures and traditions as parts of our Esperanto culture, treating them as local varieties. Esperanto doesn’t have to be the same everywhere. On the contrary, it can be as diverse as in the world we know it today. We must remove only the parts that build walls between people, and keep the parts worth preserving, as parts of our community.
If we succeed, the world will be as colorful as in today’s world. Spaniards, Chinese, and Congolese will continue to enjoy their own cultures, but in Esperanto.
Everyone will speak a local dialect of Esperanto (or a local dialect of some offspring of Esperanto) as their first or second language, and eventually, after a long time, as their first. That world will value differences highly, and no one will be considered the loser in the battle for linguistic and cultural dominance. Everyone’s voice matters, everyone’s differences matters, everyone’s propensity matters. Everyone will be a full participant in society, as an equal.
IV — How Shall We Act?
So far we have described the axioms of Esperantujanism. However, theory without a program for action is useless. It is a common problem in progressive movements that all they do is endlessly criticize the problems of this and that, without offering any usable proposals to move forward, except for some vague proclamations about the importance of being in agreement, and about how to act. Or they may insist that one should act without contemplation or theories, because theories «obviously inhibit immediate action».
Both points of view are often the result of smallness and lack of influence. It is the refuge for those who wants to change the world, but feeling that it is impossible, and thus chooses to devote themselves to fantasies, in which one is not powerless and insignificant, but some kind of hero. Tired rituals and platitudes become what’s most important. This is the usual final stop of once dynamic movements, including the left on one side, and the conspiracy theorists on the other. And the same tendencies are also thriving in the Esperanto movement. Let’s not fall into the same trap!
The Esperanto movement was never large, but it was once relatively influential. But that was then. Now the movement is largely forgotten and ignored. Moreover, even if the number of new speakers, thanks to the internet, is growing, apart from lip service to the goals of the Esperanto movement, the majority seems to learn the language only for their own amusement. That is not a criticism of them; you don’t necessarily have to be an Esperanto advocate to learn Esperanto. This is no more than a comment on the current state. That, currently, the original idea of human unification through Esperanto is not being treated seriously.
Thus, our starting point is one of smallness and lack of influence. We have to start almost from the beginning. We must act both patiently and with determination. Many require immediate results, but we simply cannot change the world, not today, not tomorrow. However, it is better if we can change the world in 50 years from now, than never.
Let’s not view ourselves as heroes in future history books. Our actions will likely be forgotten, unappreciated, and quite possibly, fruitless. But we will still continue to work, because we know that our efforts are not destined to be in vain. We may never achieve our goal, but we will probably be able to change a few other people’s lives. And if we can’t do even that, we can at least learn something new about ourselves. Let’s not forget that even a small improvement is a success, and this can manifest itself in time and places that are not obvious from the start. And sometimes, not often, but sometimes, you can even gain everything, to the complete surprise of even the ones involved.
First, we Esperantuanists must learn the language correctly, not as everyone’s second language, but as the language of our community. We must treat the language as our first language when we reach a sufficiently high level. This is important to deepen our sense of community.
Second, let’s create our own traditions, holidays, celebrations, clothes, food, culture, etc. Not by command, but by the same natural development of any other culture. Let’s look at each other and copy the parts we like, and thus, like a puzzle, gradually add the parts that should be important parts of our community, not forgetting at the same time that we strive to be a global community. Everyone can contribute, and everyone should contribute!
Thirdly, let’s create relationships with other Esperantuanists. Not only online, but also face-to-face when possible. This is important to turn the idea of community into a true sense of community.
Fourth, let’s create our own valuables that make our lives happier. Here we are talking about culture, art and entertainment: music, movies, books, comics, stories, paintings, gatherings, courses, schools, information centers, idioms, businesses, etc. No one has the strength to continue working if they cannot enjoy the fruits of their participation. One beautiful song, one funny video, is more attractive than ten books about the greatness of the Esperanto language. Let’s create an atmosphere through which other people starts wanting to be participants, voluntarily. Let’s act outward to invite in. Optimistically and confidently, let’s show the alternative world that we ourselves want to experience.
Fifth, when we have grown enough to have real influence in the world, let us use that influence to propagate more effectively for our cause. Our final goal is that we substitute the current slow development towards one global language and culture of some national language and culture, with our language and community. Instead of letting, for example, the English culture and its language win, we aim for victory of Esperantujo and its language. Not through violence and coercion, but through the peaceful creation of an alternative that is more inclusive, joyous and attractive. Let us be like a global proto-culture, or even a global proto-ethnicity, so that one day we transform from Esperantuanists to Esperantujans, and after than, let the rest of the world join us!
For that purpose, let’s first look for people who are naturally inclined to become Esperantuanists, and only after then should we aim to persuade other people who need more convincing to become Esperantuanists. Not everyone has to become an Esperantujanist, so let’s focus on people who will benifit our community. Then, in the end, it will be the bad guys who have to adapt to our community, and not the other way around. We will not win because we talk about virtue, but because we show virtue.
Is this a utopia? Maybe. Even probably. Must it be one? Who knows? We only know that if you don’t want virtue to win, the best way is to declare all action useless, utopian, futile, and then do nothing yourself. That way, the defeat of virtue is absolutely certain. However, even if the present world looks so hostile and indifferent to our cause, this is not the inevitable state of the future. The world can change, and it has changed many times throughout history. Not only because of the actions of great people like Napoleon, but more especially because of the actions of great dreamers, who worked quietly, but eagerly, for some greater good. They are too often forgotten, but we live in the world that they also helped to create. Without them, the world would be in an even more dire state, and we must thank them for ignoring the claims that their actions would be futile, and acted anyway.
Remember that every event in history seemed impossible until the moment it actually happened. After that, people consider it being inevitable.
Written by: Johannes Genberg
Proofreading and cleanup: Kurtiso Ŝepardo
ESPERANTUJANSKA MANIFESTET
"Du kanske säger att jag drömmer, men det är det fler än jag som gör. En värld där vi kan va' tillsammmans, är nåt som är värt att leva för."
John Lennon
I — Esperanto-ideologierna
I Esperantujo (“Esperantoland”) finns tre huvudideologier:
- Finvenkismo — idén att vi måste övertyga alla att lära sig esperanto, och övertyga världens regeringar om att de måste anta esperanto som andra språk, så att världen blir en bättre plats genom esperanto.
- Raŭmismo — anser att esperanto är ett minoritetsspråk, och man bör agera för att skydda det i egenskap av ett minoritetsspråk.
- Sennaciismo (anationalism) — den minsta ideologin av de tre. Idén att arbetare ska sträva efter att göra esperanto till den globala arbetarklassens gemensamma språk, för att på så sätt skapa en global regering. För detta ändamål förkastar den nationalismen fullständigt.
Esperantuanism (Esperant-uj-an-ismo; Esperanto-land-medlem-i-ism) är en syntes av dessa tre ideologier.
Esperantujanismo strävar efter att motivera andra att lära sig esperanto så att de blir medlemmar i Esperantujo, och på så sätt växa vårt community. I motsats till finvenkismo vill vi inte att alla människor ska lära sig esperanto (skulle du gilla om någon skithög spred hat genom esperanto?), utan bara de goda människorna i världen, de som redan har en naturlig tendens att bli en del av Esperantujo, om de bara kände till dess existens.
Vi anser att raŭmismo är mållös, men vi är överens om vikten av att skydda esperantokulturen.
Slutligen har sennaciismo en del utmärkt kritik mot nationalism, och vi är överens om fördelarna med en enspråkig värld, men dess ensidiga fokus på arbetarklassen är för snävt.
Vi strävar efter att göra Esperantujo självt till en tillräckligt intressant och välkomnande plats så att andra ansluter sig frivilligt. Målet är att Esperantujo självt ska växa mer och mer tills det är en tillräckligt stark kraft för att vi kan vägleda världens utveckling. Att förbättra världen genom att vi själva blir världen.
Vi vill betona att esperantujanismen inte är en stor avvikelse från de redan nämnda ideologierna, utan bara en ny väg mot liknande mål. Vi betraktar inte andra esperantister som motståndare, och vi säger inte till andra att “sluta med det ni gör och gör så här istället!” Gillar du det vi står för och vill vara med så är du varmt välkommen! Om du inte gör det ser vi dig fortfarande som en vän och potentiell allierad. Bara de som vill vara med vill vi ha som medlemmar.
II — Nation, nationalstat och envärldism
Identititet, oavsett om du kan beskriva den vetenskapligt eller inte, är viktig för oss människor, eftersom den hjälper oss att avgöra vem som är en “vän” och vem som inte är det. Det är kraften som gör din obekanta granne till en bekant. Även om vi inte kan beskriva denna faktor exakt, så är den verkligen reell, och på grund av den uppstår konflikter, som inte skulle existera utan vissa identiteter.
En av de största och mäktigaste identiteterna är nationalismen. Det är den största orsaken till många blodiga konflikter.
En nation är en kollektiv identitetskänsla, baserad på t.ex. historia, religion, kultur, språk och/eller territorium. En nationalstat är tanken att en stats territorium ska vara baserad på en nation. För ett fåtal stater är detta passande, men många länder är för etniskt blandade och/eller för territoriellt utspridda för att vara sanna nationalstater. En sådan stat är antingen för liten för att vara oberoende från mer mäktiga staters vilja, eller har mer än en nation (eller etnisk grupp) inom sina gränser. Dessutom tenderar konceptet nation, på grund av dess behov av att skapa gränser mellan «här» och «andra länder», att dela upp människor mellan "oss" och "dem", baserat på skillnader som oftast inte är viktiga, men som blir viktiga i medborgarnas huvuden.
Därför är nationalstaten ett omöjligt begrepp i de flesta delar av världen, och endast genom att vara oärliga kring dessa allvarliga brister kan nationalister fortsätta att hylla nationalismen.
Av ovanstående skäl kan det fungera smidigt att organisera sig socialt och kulturellt efter nation, men inte territoriellt, ekonomiskt eller politiskt. För dessa ändamål behövs andra former av organisation.
Vi esperantuanister eftersträvar envärldism (att världen förenas genom idén om en gemensam mänsklighet). Men inte en envärldism som känns som en "tråkig maoistjacka". Vi vill ha en envärldism där alla olika kulturella och nationella skatter är värnade, uppskattade och färgglada, och bara de delar som får oss att se på varandra som inte en del av samma mänsklighet ska utrotas. Organisatoriskt kan en sådan värld givetvis inte delas upp i nationalstater, utan i organisationsformer som gör att vi kan samarbeta harmoniskt. I en sådan värld lever vi förmodligen inte under bara en form av organisation, som i de nuvarande staterna, utan under flera (en för ekonomi, en för kultur, en för språkpolitik, etc.), som kanske eller kanske inte överlappar varandra, och de kan vara av olika storlek. Hur de kommer att fungera bör vara enligt viljan och behoven hos de människor som kommer att leva under dessa former av organisationer. Vi kräver inte att alla ska leva under samma system. Det finns många sätt att göra fel, men det finns också många sätt att göra rätt. Låt oss stödja alla organisatoriska alternativ som passar vårt allmänna mål om enande, eftersom vi alla har våra egna idéer kring lösningar på våra dagliga problem
Vi måste utrota föreställningen om nationalstaten, men inte om nationer. Vi är en mänsklighet, men vi är också barn till våra länder. Låt oss bara se på våra kulturer som lokala varianter av den gemensamma vida världen, våra språk som endast dialekter av ett sedan länge bortglömt urspråk, och de olika människorna runt om i världen som medlemmar av samma stora familj.
III — Vägen till enspråkighet och esperanto
I början av 2000-talet hade 50 % av de levande språken i världen färre än 100 modersmålstalare (färre än till och med esperanto). Språkforskare uppskattar att 90% av de nuvarande levande språken kommer att vara utdöda i slutet av 2000-talet. Den kraft som drivit denna utveckling alltmer framåt är behovet av interkulturella och ekonomiska relationer. I kampen mellan språken tränger språket som har större inflytande över kulturella och ekonomiska angelägenheter ut de andra. Ibland snabbt, ibland långsamt, men alltid med samma resultat. Denna utveckling är ett obestridligt faktum, och, ännu viktigare, den kan inte stoppas.
Många lingvister föreställer sig dock att efter utrotningen av alla mindre språk kommer världen att stabiliseras och delas upp i några få språkliga grupper av vinnarna, och det antas att de kommer efter det att leva sida vid sida med varandra, som om tiden hade stannat.
Verkligen?
Vi menar annorlunda. Med största sannolikhet kommer världen då att stabiliseras något, ja, men kampen om språklig dominans kommer inte att upphöra. Behovet av att kommunicera och knyta kontakt kommer att vara ännu viktigare i den världen, inte mindre, än det är nu. I den världen kommer det att vara språket som har mer kulturellt och ekonomiskt inflytande över de andra som kommer att växa kontinuerligt. Så småningom försvagas viljan att skydda det egna språket på grund av detta, och bit för bit kommer talarna inte längre att känna att deras språk är värt att bevara, och sluta kämpa för att skydda det, även efter flera århundraden av stark kärlek till sitt språk. Då är språkets utrotning bara en tidsfråga, och inte särskilt många talare kommer att sörja dess död. De nuvarande stora språken, som man enkelt och fåfängt kan sig existera för evigt, kommer att uppleva samma kvävande död som många döende språk upplever idag, kanske till och med inom de närmaste 500 åren (en kort tid i mänsklighetens historia).
I slutändan kommer bara ett språk att vinna, och världen kommer att i praktiken bli monokulturell. Lokala variationer kommer förmodligen att finnas, men de kommer att påminna om skillnaderna mellan t.ex. de engelska, amerikanska och australiska kulturerna. Inte riktigt samma, men inte så olika heller. Men ingenting av de besegrade kulturerna kommer att finnas kvar. Och ingen kommer att sörja det, på samma sätt som vi inte sörjer latinets eller sanskritets död. Vi har förvisso förlorat kulturskatter genom deras död, men det spelar ingen roll för oss, för vi har våra egna kulturer och språk. Döda språk påverkar inte vårt dagliga liv.
Vi vill betona att vi beklagar djupt den framtida förlusten av de många färgstarka kulturerna och språken, och vi firar inte alls detta. Det är dock inte värt att kämpa mot det oundvikliga. Vi kan bara anpassa oss. Därför måste vi noggrant dokumentera språken och kulturerna för eftervärlden och uppmuntra människor att lära sig, använda och bevara sina språk och kulturer så länge som möjligt.
Även om den framtiden ser föga tilltalande ut, ger den oss också en möjlighet: vi, mänskligheten, kan påverka utvecklingen mot enspråkigheten. Vi kan avgöra om utvecklingen verkligen ska fortgå enligt historiens kaotiska processer, att inte göra någonting ska vara det lämpligaste valet. Skall segraren vinna allt och de besegrade få ingenting?
Det säger vi nej till. Vi kan välja en annan väg. Inkluderandets väg. Att vi väljer ett språk där vi kan bevara alla världens kultur- och språkskatter.
Men vilket språk?
Vi esperantuanister föreslår att språket esperanto ska bli det framtida enda globala språket. Vi har tre anledningar till att välja det:
- Esperanto är ett moget och relativt lättlärt språk. Alla människor över hela världen kan lära sig det tillräckligt bra för att delta i alla tänkbara samtal. Esperanto kommer, ja, ursprungligen från (främst) europeiska språk, men det faktumet hindrar det inte från att kunna inkorporera de delar av andra språk som bör bevaras, och därmed, följaktligen, deras kulturer. Andra språk är inte lika inkluderande, eftersom de inte har utvecklats till att vara det globala språket, men det är det uttalade målet för esperanto. Många kritiker hävdar att esperanto inte är perfekt, ej heller det enklaste språket att lära sig, och därför finns det mer lämpliga språk än esperanto för detta ändamål. Kanske, men de saknar något viktigare än att bara hur lätt det är att lära sig: en global kultur.
- Esperantokulturen innehåller de idéer (även om de inte helt konkretiserade) som vi tycker är viktiga för en förenad värld: enande av mänskligheten, nyfikenhet, tolerans, samarbete, progressivitet etc. Efter mer än 130 år av utveckling är denna ideologi nu införlivad i språket och kulturen. Det är mycket lättare att gå på en befintlig väg än att bygga en helt ny.
- Esperanto kan också bevara befintliga kulturer och traditioner som delar av vår esperantokultur, och behandla dem som lokala varieteter. Esperanto behöver inte vara detsamma överallt. Tvärtom, den kan vara lika mångsidig som den värld vi känner idag. Vi måste bara göra oss av med de delar som bygger murar mellan människor, och behålla de delar som är värda att bevara, som element av vårt community.
Om vi lyckas kommer världen att vara lika färgstark som i dagens värld. Spanjorer, kineser och kongoleser kommer att fortsätta finna glädje i sina egna kulturer, men på esperanto.
Alla kommer att tala en lokal dialekt av esperanto (eller en lokal dialekt av någon avkomma till esperanto) som sitt första eller andra språk, och så småningom, efter en lång tid, som sitt första. Den världen kommer att värdera skillnader högt, och ingen kommer att betraktas som förloraren i kampen om språklig och kulturell dominans. Allas röst är viktiga, allas olikheter är viktiga, allas läggningar är viktiga. Alla kommer att vara fullvärdiga medborgare i samhället, som jämlikar.
IV — Hur ska vi handla?
Hittills har vi beskrivit esperantujanismens axiom. Men teori utan ett handlingsprogram är värdelös. Det är ett vanligt problem i progressiva rörelser att allt de gör är att i oändlighet kritisera problemen med än det och än det här, utan att ge några användbara förslag för att gå vidare, förutom några vaga proklamationer om vikten av att vara överens och om hur man ska agera. Eller de kan insistera på att man ska agera utan kontemplation eller teorier, eftersom teorier "uppenbarligen hämmar omedelbar handling".
Båda synpunkterna är ofta resultatet av obetydlighet och bristande inflytande. Det är en tillflyktsort för dem som vill förändra världen, men känner att det är omöjligt, och därför väljer att ägna sig åt fantasier, där man inte är maktlös och obetydlig, utan någon slags hjälte. Trötta ritualer och plattityder blir det viktigaste. Detta är det vanliga slutet för en gång dynamiska rörelser, inklusive vänster på ena sidan och konspirationsteoretiker på den andra. Och samma tendenser frodas även i esperantorörelsen. Låt oss inte falla i samma fälla!
Esperantorörelsen var aldrig stor, men den var en gång relativt inflytelserik. Men det var då. Nu är rörelsen i stort sett bortglömd och ignorerad. Dessutom, även om antalet nya talare, tack vare internet, växer, om man bortser från läpparnas bekännelse till esperantorörelsens mål tycks majoriteten lära sig språket endast för sitt eget nöje. Det är inte en kritik mot dem; man behöver inte nödvändigtvis vara en esperantoförespråkare för att lära dig esperanto. Detta är inte mer än en kommentar om det nuvarande läget. Att den ursprungliga idén om mänskligt förenande genom esperanto för närvarande inte tas på allvar.
Vår utgångspunkt är således obetydlighet och bristande inflytande. Vi måste börja nästan från början. Vi måste agera både tålmodigt och med målmedvetenhet. Många kräver omedelbara resultat, men vi kan helt enkelt inte förändra världen, inte idag, inte i morgon. Men det är bättre om vi kan förändra världen om 50 år än aldrig.
Låt oss inte se oss själva som hjältar i framtida historieböcker. Våra handlingar kommer sannolikt att vara bortglömda, ouppskattade och möjligen fruktlösa. Men vi kommer ändå att fortsätta att streta, för vi vet att våra ansträngningar inte nödvändigtvis måste vara förgäves. Vi kanske aldrig når vårt mål, men vi kommer förmodligen att kunna förändra några andras liv. Och kan vi inte ens det, kan vi åtminstone lära oss något nytt om oss själva. Låt oss inte glömma att även en liten förbättring är en framgång, och detta kan visa sig i tid och platser som inte är uppenbara från början. Och ibland, inte ofta, men ibland kan man till och med vinna allt, till även de inblandades totala förvåning.
För det första måste vi esperantujanister lära oss språket ordentligt, inte som allas andraspråk, utan som språket för vårt community. Vi måste behandla språket som vårt första språk när vi når en tillräcklig hög kunskapsnivå. Detta är viktigt för att fördjupa vår känsla av gemenskap.
För det andra, låt oss skapa våra egna traditioner, högtider, fester, kläder, mat, kultur, etc. Inte på kommando, utan genom samma naturliga utveckling som hos andra kulturer. Låt oss lära av varandra och kopiera de delar vi gillar, och därmed, likt ett pussel, gradvis lägga till de delar som vi vill ska vara viktiga delar av vår community, samtidigt som vi inte glömmer att vi strävar efter att vara ett global community. Alla kan bidra, och alla ska bidra!
För det tredje, låt oss skapa personliga relationer med andra esperantujanister. Inte bara online, utan även ansikte mot ansikte, när det är möjligt. Detta är viktigt för att omvandla idén om gemenskap till en sann känsla av gemenskap.
För det fjärde, låt oss skapa våra egna skatter som gör våra liv lyckligare. Här pratar vi om kultur, konst och underhållning: musik, filmer, böcker, serier, berättelser, konst, sammankomster, kurser, skolor, informationscenter, idiom, företag etc. Ingen orkar fortsätta kämpa om man inte kan njuta av frukterna av ens medverkande. En vacker låt, en rolig video, är mer attraktiv än tio böcker om esperantospråkets förträfflighet. Låt oss skapa en atmosfär genom vilken andra människor självmant vill bli en del av. Låt oss agera utåt för att bjuda in. Optimistiskt och med självförtroende, låt oss visa den alternativa värld som vi själva vill uppleva.
För det femte, när vi har vuxit tillräckligt för att ha verkligt inflytande i världen, låt oss använda det inflytandet för att mer effektivt sprida vår sak. Vårt slutliga mål är att vi substituerar den nuvarande långsamma utvecklingen mot ett globalt språk och kultur av något nationellt språk och kultur, med vårt språk och vårt community. Istället för att låta, till exempel, den engelska kulturen och dess språk vinna, siktar vi på seger för Esperantujo och dess språk. Inte genom våld och tvång, utan genom ett fredligt skapande av ett alternativ som är mer inkluderande, fröjdefullt och attraktivt. Låt oss vara som en global protokultur, eller till och med en global proto-etnicitet, så att vi en dag går från att vara esperantuanister till esperantujaner, and after than, och därefter att resten av världen ska följa vårt exempel!
För det ändamålet, låt oss först söka människor som är naturligt benägna att bli esperantujanister, och först därefter bör vi sträva efter att övertyga andra människor som behöver mer övertalning att bli esperantujanister. Alla behöver inte bli esperantujanister, så låt oss fokusera på människor som kommer att gynna vårt community. Då blir det i slutändan de dåliga människorna som måste anpassa sig till oss, och inte tvärtom. Vi kommer inte att vinna genom att tala om god moral, utan genom att visa god moral.
Är detta en utopi? Kanske. Förmodligen, till och med. Nödvändigtvis? Vem vet? Vi vet bara att om man inte vill att det goda ska vinna, är det bästa sättet att förklara alla åtgärder värdelösa, utopiska, meningslösa, och sedan göra ingenting själv. På så sätt är det godas nederlag helt garanterad. Men även om den nuvarande världen verkar så antipatisk och likgiltig för vår sak, är detta inte det oundvikliga tillståndet i framtiden. Världen kan förändras, och den har förändrats många gånger genom historien. Inte bara på grund av stora människor, som Napoleon, utan mer specifikt på grund av gärningar från stora drömmare, som arbetade i tysthet, men med glöd, för något större kall. De glöms alltför ofta bort, men vi lever i den värld som de också var med och skapade. Utan dem skulle världen vara i ett ännu värre tillstånd, och vi måste tacka dem för att de ignorerade påståendena att deras handlingar skulle vara lönlösa, och agerade likväl.
Kom ihåg att varje händelse i historien verkade omöjlig tills det skedde. Efter det anser folk att det var helt oundvikligt.
Författad av: Johannes Genberg
Korrekturläsning och omdaning: Kurtiso Ŝepardo
